Hur svårt kan det vara egentligen!?

Man kan aldrig veta mer än det man vet, men att ha förutfattade meningar eller tro att man vet bäst är inte något som får oss att utvecklas. 

En gång i tiden, för väldigt många år sedan, red jag "vanlig" dressyr.
Jag såg på dressyrtävlingar på tv och drömde om att en dag göra piaff och passage. Men det som imponerade mest på mig var nog "saxen", diagonalslutor i galopp med byten. Det såg så himla härligt ut.
Kommentatorerna på tv pratade alltid om hur svår den ökade skritten var och jag kunde inte förstå, ökad skritt var enligt mig så himla lätt att rida och jag kunde nog klämma ur mig någon dum kommentar kring det.
Men tänk så lite jag visste.

Jag är så glad för den här resan jag är på med hästarna och hur mycket jag lär mig.
Jag har framförallt lärt mig att jag inte har alla svar, inte vet allt och att man kan lära av alla människor man möter.

Så med det som bakgrund så tänkte jag gå in på detta med ökad/friskritt och vad jag nu fattat att jag då inte fattade. 

Nokke min första häst hade en, enligt dressyrmått, fantastisk skritt; vägvinnande, ren (inget passinslag) och ett enormt övertramp. Det var lätt att på honom få en 9:a på ökade skritten i ett dressyrprogram.
Jag red mina träningspass och så fort han gjort något bra så belönade jag genom att släppa tyglarna, luta mig fram och klappa honom. Och precis så tror jag många gör och det känns ju verkligen bra att göra så.  För oss blir den belöningen så tydlig.
Men jag gör inte så längre och hur det kommer sig är det jag tänker berätta, det har med min "nya" insikt att göra.
För ibland, för att få till en förändring, så måste man verkligen förstå det man tror man vet.

Cappe blev min andra häst, en ponny med en otrolig självbalans.
Jag brukade skämta om att jag skulle kunna göra vad som helst uppe på hans rygg och han skulle ändå kunna göra terre a terre (även om det kanske inte är 100% sanning men ni förstår hur jag menar).

Sedan kom Pilgrim in i mitt liv och efter det Lilja.
Min ridning utvecklades, jag har fått många nya insikter och får fortfarande och saker jag inte förstått förstår jag plötsligt.
Pilgrim är den häst som kanske ger mig mest insikter, antagligen för att han är så otroligt känslig och har en sådan enorm vilja att vara med mig och det vi gör tillsammans. 
För ett par veckor sedan tittade jag på Grand Prix dressyr på tv och då fattade jag vad jag faktiskt fattat under slutet och allt föll på plats.

Varför det är så svårt att rida skritt i slutet av ett ridpass
Jag och Pilgrim har kommit en bit på vägen nu i vår skolning och vi börjar leka lite med tramp och passage. Rörelser som kräver hög samling.
När en häst utför dessa rörelser har den ett högt tryck och spänning i sin kropp, tänk dig som en fjäder som du trycker ihop. Nu är det inte jag som fysisk trycker ihop Pilgrim, han håller helt och hållet ihop sig själv men liknelsen är ändå rätt bra.

Att då tro att man efter detta arbete ska kunna släppa tyglarna och sedan rida en friskritt är som att tro att man kan släppa fjädern och den inte kommer skjuta iväg okontrollerat och landa någon annan stans i rummet.
Vill man att fjädern ska komma tillbaka till ett läge där den inte längre är ihoptryckt och ligger kvar på samma plats, ja då måste vi släppa på trycket i fjäderna långsamt och precis så måste även hästen göra efter samlingen.
Att rida en piaff och sedan släppa tygeln, böja sig fram och klappa hästen på halsen är som att släppa iväg fjädern.
Detta kommer faktiskt skapa en rädsla i hästen för att tappa balansen och den kommer börja hålla sig på ett annat sätt i piaffen.
Inte konstigt att Grand Prix ryttarna har så svårt med den ökade skritten, deras hästar är under högt tryck och så plötsligt ska de kunna rida med lite tryck. 
Inte konstigt att det ser stelt ut och ibland passaktigt.
Men detta kunde jag inte förstå förrän jag upplevt det själv.
Nu har jag upplevt det, jag törs faktiskt säga att jag verkligen förstår detta nu och att kunskapen landat i mig.

Jag älskar när sådant här sker, det gör mig bara mer ödmjuk för att man inte kan förstå det man inte förstår.
Så en handling av välvilja kan faktiskt ställa till det för hästen och upplevas precis tvärtom.

Mina ridpass som ska vara högintensiva bygger upp trycket i fjädern mer och mer desto längre vi jobbar och sedan är det mitt jobb att lätta på trycket så lite i taget att fjädern (hästen) inte flyger iväg (tappar balansen). Man kan ofta se det genom att hästen inte kan skritta utan ramlar över i trav hela tiden och detta uppstå mer och mer ju längre ryttaren ridit.
Lätt att tolka det som glädje, att hästen vill fortsätta jobba och bjuder men det är i de allra flesta fall pga att den tappar sin balans och försöker återfå den och styra upp den situation som uppstått som den börjar trava och sedan upplevs som om den inte vill skritta.
Kan vara värt att ha i beaktande när man rider sin häst nästa gång.

Vill jag idag belöna mina hästar rejält efter t.ex. en piaff/tramp och behöver få göra det som den sprudlande människa jag är (med klappar, kramar och lovord) ja då gör jag helt enkelt halt och sedan kramar jag om min häst.  

Hur tänker du kring detta?
Hur upplever du det att skritta din häst i slutet av ett ridpass och hur belönar du den då den gjort något bra och förändras detta under ridpassets gång?