Är alla tankar dina egna?

Jag har ju helt glömt bort att berätta om en händelse som inträffade i somras, en händelse som vid tillfället gav mig både ståpäls och rysningar och nya insikter.

Innan ni läser vidare vill jag bara säga att jag verkligen försöker att aldrig skrika eller ens höja rösten till mina djur.
Mina frustrationer ska inte få påverka dem. 
Men ibland är man bara människa och en viss situation kan ta fram det sämsta ur en.





Det var ganska sent på kvällen och jag hade haft hästarna inne några timmar för att slippa alla knott.
När jag skulle leda ned dem till betet igen passade jag på att samtidigt ta med mig skottkärran med vattensäcken i.
Skönt att slippa gå en extra vända.
Eftersom Cappe är den som lättast kan tolka en situation så tog jag honom samtidigt som vattenkärran.
Störst chans att lyckas då.
För råkar man välta kärran orkar man inte lyfta tillbaka de där 70 litrarna vatten...

På väg ner till hästarnas bete måste man passera kornas beteshage, en ganska smal passage på ca 4m.
Det var fortfarande en miljard knott ute och de bet mig precis överallt.  
De kröp in i hårfästet och bet och bet och jag hade inte en endaste hand över till att stryka bort dem med. 
Så där gick jag med en skottkärra full i vatten och med Cappe på släp.
Det var varmt, tungt och Cappe var helt bedrövlig.
Han kände av min frustration över alla knott och försökte således stanna och beta var tionde meter.
Varje gång han pall nitade och körde ner huvudet höll jag på att tappa kärran med vattnet.
Till slut brast det för mig, frustrationen blev för stor och jag verkligen skrek, nästan i raseri, "GE DIG!".

Sekunden efter jag skrikigt hör jag ett vrål.
Vrider på huvudet och ser Bandit komma farandes genom hagen, huvudet sänkt och i full attack mot Cappe.
Både jag och Cappe tittar på Bandit, Cappe gnäggar lite mjuk, förlåtande och nästan i chock och jag börjar prata med Bandit.
Han inser då att jag inte alls är i fara och saktar ner till trav och stannar vid staketet.
Men blänger lite argt på Cappe ändå och Cappe gnäggar åter igen lite försiktigt.

Själv står jag där helt chockad över vad som precis hade hänt.
Hade Bandit försökt rädda mitt liv i en situation där han trodde jag var i fara?
Det var i alla fall så jag tolkade det.
Jag smekte Bandit på kinden och tackade honom.
Sedan fortsatte vi ned till betet jag och Cappe och han gick som ett ljus hela vägen och Bandit gick bredvid på andra sidan av staketet och övervakade.

När alla hästarna var i hagen och jag var tillbaka själv i stallet började jag fundera.
Då mindes jag alla gånger jag tänk ett och samma scenario i mitt huvud.
Det har handlat om att jag av olika anledningar blir överfallen hemma på gården av inbrottstjuvar.
När detta händer har jag i skräcken ropat på Bandit efter hjälp och han har kommit farandes igenom staket och jagat bort tjuvarna.

Jag har skrattat åt tankarna då men denna kväll insåg jag att det faktiskt var så.
Han skulle verkligen komma.
Och att mina tankar egentligen bara var ett sätt för min hjärna att förmedla till mig det han ville att jag skulle veta.
Så mina tankar var nog egentligen Bandits tankar och budskap till mig.
Så tydliga, så klara att jag till och med fick ett helt scenario uppspelat för mig i huvudet.
Och denna kväll hade han visat för mig att han verkligen var att lita på.

Jag vet att Bandit är magisk och jag älskar honom så otroligt mycket!
Men denna händelse gav vår vänskap ett helt nytt djup.
Världens bästa Bandit!