Linslusar

Haha, hur fotograferar man nyfikna, närgångna linslusar?
Jag måste ha de mysigaste, gosigaste pojkarna i världen.
Tänk så många gånger per dag jag hämtar Cappe i hagen för att ge honom medicin och inte bara en medicin utan flera.
Öppnar upp hans öga och droppar ned massa olika saker.
Ger han medicin direkt i munnen och i maten.
Varje gång jag kommer till hagen och ropar på honom kommer han lika glatt.
Den känslan är obeskrivbar.

Cappe är just nu helt utan syn på sitt skadade vänstra öga.
Det är så grumligt att han inte kan se ut igenom hornhinnan.
Men trots detta är han nästan helt som vanligt att hantera från vänster sida.

Jag har alltid sett Cappe som en häst som är extremt duktig på att läsa kroppsspråk.
Han svarar alltid på mina minsta signaler, nästan som om jag pratade med honom.
Och nu när han inte ser mig är det fortfarande likadant.

Det var då det slog mig, jag tror inte att han bara läser mitt kroppsspråk utan han läser mina tankar.
Allt blev så självklart när jag kom till den insikten.
Med Nokke var det så tydligt, han liksom "pratade" tillbaka.
Men med Cappe har jag inte upplevt det, men nu har jag börjat fundera, det känske är så enkelt att det är jag som inte lyssnat.
Jag har haft en massa förutfattade meningar, livsfarligt.
Cappe läser mig, är det bara jag som stängt honom ute?
Försöker alltid vara i nuet men detta visar på precis hur mycket mindre lätt det är...
Hur vi så lätt bär med oss saker som sanningar fast förutsättningarna för dessa sanningar sedan länge är borta.
Jag känner mig nu extra ödmjuk inför min fina vän. 

Jag har sett Cappe som en häst med hög integritet och en tjock mur runt sig, den är uppenbarligen riven nu.
Är det så att det bara är jag som inte rivit min?

Stall-fashion ala Nånn
Vem orkar vara snygg en vanlig dag hemma *skrattar*