tisdag 23 oktober 2012

Livet är kort...


Ibland i ens liv uppstår små ögonblick som gör att man för en liten stund värderar livet lite högre, att allt blir lite bättre och man är lycklig för att man får leva.
Förra helgen inträffade just ett sådant ögonblick...

Jag kom till stallet på eftermiddagen, parkerade bilen som vanligt på gårdsplanen och så snart jag klev ur så ropade jag efter Nokke. Brukar alltid göra så när han är nere på betet för oftast kommer han uppknatandes då.
Jag gick in i stallet och började med maten. Då plötsligt hör jag Cappe komma springande i hagen och han gnäggar högljutt. "Jaha, nu är han hungrig igen" tänker jag och knatar ut för att hämta honom.

Cappe står vid grinden och hoppar och skakar, hela han skriker "skynda dig!".
Jag tror ju att han är jätte hungrig som vanligt och tar in han i boxen. Slänger åt han lite hö så han ska bli nöjd men det blir han inte.
Han vankar fram och tillbaka i boxen och jag tycker att han fortfarande säger att jag ska skynda mig!

Då plötsligt fattar jag, jag sliter åt mig Nokkes grimma och rusar ut i hagen...

Hagen är lerig och hal och jag har jätte svårt att gå snabbt i dem djupa leran. Alla möjliga konstiga tankar snurrar runt i huvudet. Av någon anledning tänker jag alltid det värsta i sådan här situationer. Vägen ner på betet har nog aldrig varit så lång. Kommer fram till den första lägdan, inga hästar.
Styr kosan snett över den lägdan i riktning mor nästa.

Ett trädparti skiljer de två lägdorna åt och jag kan se Ojiji och Cheyenne vid öppningen.
Jag ropar på Nokke men inget svar och inte heller någon bläs som tittar upp. Magen vrider sig och jag hoppas att jag bara inbillat mig alltihopa.

Kommer tillslut fram till lägda nummer två, låter blicken glida runt men ser ingen Nokke.
Nu är jag riktigt orolig, vart är han?
Tittar mig runt igen och då plötsligt ser jag, där i skogsdungen på andra sidan lägdan lyser en vit bläs bland träden.

Jag fortsätter ropa på honom, i hopp om att han ska komma men han rör sig inte. Vid det här laget har jag fattat att han faktiskt inte kan...
Jag börjar gå över lägdan, den är hal och sluttar kraftigt så även om jag vill så kan jag inte springa. Jag kisar för att försöka se bättre, tittar efter om han står på alla benen, om han sitter fast i en grop, om han fått en pinne i sig... Men min syn sviker mig och jag har svårt att se. I mitt huvud spelas det mest otäcka scenarion upp, bilder om hur han brutit benet och hoppat in i dungen för att gömma sig från de andra hästarna...

Det känns som en evighet att ta sig de 150m över lägdan.
Väl framme ser jag att Nokke sitter fast.
Han har lyckats kliva över två kilformade stenar och sedan fastnat med bogen mellan 2 träd.
Han sitter helt fastkilad och ena bakhoven har fastnat mellan stenarna, antagligen när han försökt backa ut.

Jag stryker han mjukt över mulen samtidigt som jag viskar "nu är matte här, jag ska ta loss dig..."

Tittar runt och inser att det nog var lättare sagt än gjort. För handen mot jackfickan bara för att konstatera att jag har mobilen med mig.
Böjer mig ner och lirkar loss hans ena bakhov, Nokke låter mig göra allt som behövs. Han är så lyhörd och jag kan flytta varenda millimeter på hans kropp som jag vill.

När bakhoven är lös börjar jag leta vägar ut ur lägdan men det finns inga. Att backa över stenarna går inte, risken att han fastnar igen är för stor och ut mellan träden kommer han inte...

Tänker att jag måste ringa efter Bitte så att hon kan komma med en såg.
Men så får jag en idé, marken är blöt och lerig och träden står precis i en kraftig slänt, kanske det skulle kunna funka. Jag tar i för allt jag har och börjar pressa ena trädet. När jag känner att det ger vika får jag lite mer kraft och lyckas välta det!

Sedan välter jag 3 till lite mindre träd, sätter grimman på Nokkes huvud och säger "kom nu killen så går vi".

Nokke tittar tveksamt på mig, sedan på marken, på träden, på mig och sedan följer han långsamt och försiktigt med. Marken är hal och brant men han gör precis som jag säger och efter några minuter är vi uppe på lägdan i tryggheten.

Jag promenerar med honom en bit till och ser att han rör alla benen som han ska och att han inte är halt. Halvvägs upp för lägdan stannar vi, verkligheten hinner ikapp mig. Jag slår armarna om hans hals och gråter av lättnad.

Tänk va snabbt saker kan hända om Nokke inte varit en sådan trygg häst utan fått panik där i dungen hade jag nog inte haft någon Nokke idag...

Nu så här ett litet tag efter denna händelse är livet lite extra levande, lite extra uppskattat.
Jag vet att vardagen snart är här igen, men just nu njuter vi av att leva!

Cappe fick en än större plats i mitt hjärta efter denna dag! Han är min lilla enhörning! 


4 kommentarer:

San sa...

Gud vilken tur att det gick bra. Vilka hästar du har. Hoppas ni hämtat er från händelsen.

Ängel sa...

Fantastiska liten vit som förstår att han måste säga till matte!! Å typiskt gammla gubbar att hitta på äventyr som kan gå helt över styr ;-)

Frida sa...

Ja usch jag känner igen det att man alltid tänker det värsta när något inte stämmer. Tur att det gick bra med Nokke!

Anonym sa...

Huvva vad mycket man kan hinna tänka! Tur att det gick bra! =)

// Annica Z