Världens bästa Cappe!
Cappe har de senaste åren varit min oturs fågel.
Problem med tänderna när jag köpte honom, allvarlig ögonskada, lättare fånganfall, senskada (2ggr) och sedan en allvarlig stukning av hasen.
Det kanske inte låter så mycket för vissa men för mig som *peppar peppar* inte brukar ha skadade hästar så känns det som hur mycket som helst.
Och det som varit mest problematiskt är att alla saker ersatt varandra, precis när vi kommit igång igen har något nytt inträffat.
Nu är Cappe 19år och jag har äntligen insett han faktiskt inte är min oturs fågel, han är min fågel Fenix!
Jag har varit så rädd om honom på slutet, behandlat honom med största försiktighet, lagt ett enormt arbete på att få honom tillbaka i styrka och verkligen stärkt honom.
Jag har hållit honom för mig själv och velat gömma och skydda honom från hela världen.
Men han har rest sig ur elden, starkare än någonsin och ingen är lyckligare än jag.
Han är en drömhäst och han har så mycket kvar att lära mig.
Jag har blivit en mycket bättre ryttare under dessa år och nu kanske jag kommer kunna göra honom rättvisa.
Han levererar mer saker än vad jag klarar av att rida men jag ser också hur otroligt mycket bättre min sits och balans blivit.
Tack Cappe för allt du lär mig, att du valde just mig av alla flickorna där på ridskolan och att jag får ha en sådan här otroligt kompetent och begåvad häst i mitt liv som du är.
På din rygg känns allt enkelt och inget omöjligt.
För en vecka sedan fick vi vårt första skolsprång ovan mark.
Allt kändes så rätt att jag vågade testa att lägga på mer tonus och ett lite rejälare poff med skänkeln i terre á terren och vips hoppade han rakt upp i en Croupade.
Nu får vi ses när nästa tillfälle ges så jag törs prova igen.
Man får alltid testa det som är för svårt, hur ska man annars veta?
Det är en helt annan sak att sedan träna på det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar