På kursen med Birgitta Järnåker red jag Pilgrim på lördagen och sedan på söndagen var det Liljas tur.
Vårt första ridpass slog mig så hårt att det tog mig mer än en timme att samla mig efteråt.
Jag fick uppleva det vackraste ridpass jag någonsin ridit.
Hon gav mig hela sin själ och det var så otroligt stor och överväldigande.
Det var inte en yttre upplevelse, säker inget som de som betraktade oss såg, men det var ett själsligt möte på ett helt nytt plan.
Hon släppte in mig, till hennes djupast inre och hon tog emot hela min själ och bar den med den störst stolthet.
Jag fick uppleva en närhet med henne som jag aldrig upplevt innan och jag vet nu efteråt att detta var en milstolpe i vår relation.
Vilka uppgifter jag än gav henne under passet tog hon sig an dem med största engagemang och spetsade öron. Jag bara satt där som en drottning på hennes rygg och log.
Vad fick vi träna på då?
Vi började att rida växlingar mellan öppna och diagonalsluta på medellinjen med väldigt svag böjning.
Sedan red vi skolskritt med låg tonus, öka tonusen och in mot trampet och sedan vänta och leta läget mot levaden.
Vi red även en övning med piruetter och anslag och en övning med halter och övergångar.
Efter kursen med Birgitta har jag och Lilja fortsatt ha en starkt uppåtgående kurva i vår träning.
Igår på vår lektion med Ewa fick vi träna på att skifta vikten, från samling tillbaka till koordinering över framdelen utan att aktivera påskjutet. En viktig nyckel i vårt fortsatta arbete med att finna trampet.
Vet att jag sagt det tusen gånger men jag kan inte med ord beskriva lyckan över att få ha Lilja i mitt liv.
För vem vore jag utan henne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar