Vilken jävla smäll!

I måndags för bra precis en vecka sedan när jag och Lilja skulle lämna gården för en liten uteritt tog Lilja ett steg åt sidan, ett steg på fel ställe var allt som behövdes och isen och lutningen ner i diket gjorde att vi föll handlöst.

Jag vet att jag hann tänka "nej kliv inte där" och "shit hon ramlar".
Jag dunkade ner i isen och landade på sidan av huvudet med en sådan kraft att Dynamit Harry skulle ha utbrustit ”vilken jävla smäll!”
När huvudet slog i isen uppstod ett ljud som en lät precis som en gonggong och det ekade i huvudet och ljudet var så otäckt att det var allt jag kunde fokusera på.
Jag hörde hur min vän Annette som red den andra hästen ropade men jag kunde inte svara jag bara lyssnade på det där otäcka ljudet.
När jag sedan hörde henne ropa i panik och fråga om jag tuppat av fick jag ur mig ett"nej".

Den fruktansvärda känslan av att slå huvudet så hårt önskar jag ingen. Det är nog bland det värsta jag upplevt och jag hade inte ens kunnat gissa mig till hur det skulle kännas innan jag upplevde det.
Nu gick allt bra, tur i oturen som man brukar säga eller kanske änglavakt.

Vi åkte upp till akuten och jag blev väl omhändertagen och allt såg efter omständigheterna bra ut.
Och så här en vecka senare mår jag riktigt bra.
Men jag blev rejält blåslagen och har varit hjärntrött i en vecka med yrsel om jag ansträngt mig. 

Det kan gå väldigt snabbt och när jag låg där på marken tänkte jag "och tänk att det finns folk som rider utan hjälm". Nu tycker jag verkligen att alla har en egen vilja och ansvar och får göra precis som de vill, men det är lustigt vilka tankar som dyker upp när något händer. Den andra tanken som kom upp i huvudet var "detta gick inte bra men undra vad som änder om jag rider ut ändå med hjärnskakning, är det farligt?"
Haha, typiskt hästmänniska, rida till varje pris.
Men det räckte att ställa sig upp så insåg jag att jag inte skulle kunna rida.

Inga brodd i världen hade kunnat förhindra vår vurpa, lutningen ner i diket var på tok för kraftig.
Men Lilja klarade sig fint och gjorde inte illa sig alls. Vilket var otroligt skönt, för hon är ändå mitt ansvar när jag bestämt att vi skulle ut och rida fast det var isigt.
Är också otroligt glad att jag hade Annette med mig som körde mig till akuten och var kvar med mig hela kvällen/natten. Så fint av henne! <3 

Is och ridning är inte en kombination som går ihop och jag hoppas att ni som läser detta tänker efter innan ni rider nu när vi har denna is i stora delar av vårt land, i alla fall här i norr.
Jag kommer vänta med ridningen tills vi fått bättre underlag men jag håller på att gå sönder av att inte rida.
Pilgrim fråga mig flera gånger varje dag om vi inte ska rida och det gör lite ont i hjärtat att göra honom besviken även om han förstår, men han vill så gärna och jag också.

Nu håller jag alla tummar för att det kommer tösnö som fastnar i isen, det vore helt underbart!