Vad är viktigast? Relationen!

I söndags var jag på en sådan otroligt bra föreläsning.
Föreläsningen hölls av Per Jensen som är professor i etologi vid Linköpings universitet.
Föreläsningen hette "Den missförstådda hunden" och Per visade den senaste forskningen som visar på hundars rika känsloliv och kognitiva förmågor.
Så många myter han spräckte hål på under de tre timmar föreläsningen pågick. 
Han knöt även an (till min stora glädje) till forskningen som just nu bedrivs på hästar inom precis samma område och sa att det mesta som man kommit fram till gällande hundar stämmer även på hästar. Ni kan läsa lite mer här.

Det som gör det så speciellt med hundar och hästar är deras relation till människan som funnits under så många tusentals år och hur den tiden har format dessa djur till att bli experter på att läsa av oss.
Och alla vi som någon gång haft eller har ett känslomässigt band till något av dessa djur (övriga djur också för den delen) vet att det är precis så.  
Djuren blir en familjemedlem och ska behandlas där efter och alla tankar och allt prat om ledarskap och dominans behöver upphöra.
Det är förlegade metoder som det aldrig funnits något stöd för. 
Och ändå stöter man på det hela tiden men nu är det dags för en förändring!

Men jag tror även att många använder ordet ledarskap men egentligen menar något annat.
Att ta bort ordet ledarskap och dominans ur vårt vokabulär innebär inte att vi ska sluta vara tydliga med var vi önskar i vår relation till hästen.
Det innebär inte heller att det inte ska finnas vissa regler som relationen bygger på.
Det innebär inte heller att vi faktiskt i vissa fall vet bäst (t.ex. om en "nödsituation uppstår eller en sjukdom som behöver behandling eller nått liknade) och då får handla där efter. 
Det det handlar om är att i alla situationer sätt relationen först och göra allt i sin makt för att visa för hästen att den kan ge dig sitt fulla förtroende.
Per sa att man skulle se på hunden som ett barn på 2år och handla lite utifrån det och jag tänker att det finns mycket sanning i det påståendet.
För inte slå och skriker vi på ett barn som beter sig illa? Vi försöker förklara och istället visa hur man gör när man gör "rätt".
Att bestraffa en häst, att vara arg på sin häst när den inte gör som man önskar och skrika på en häst , det måste vi väl alla vara överens om att det inte bygger relation. Så varför gör de flesta så?

Så många gånger jag suttit i ett ridhus och hållit lektioner, samtidigt är det någon annan som också rider en häst där inne (inte för mig) och när det inte blir som ryttaren tänkt sig så slits det, bankas och skriks på hästen.
Spön viner i luften och sporrar slås in i revbenen på hästarna?
Det kanske låter som jag överdriver? Men tyvärr är detta något som jag ser allt för ofta. 

Jag tror att alla människor som har en häst vill ha en bra relation till hästen som bygger på ömsesidigt förtroende och att alla förstår att relationen då är något som alltid ska sättas i första rummet.
Det förespråkar jag stenhårt i min undervisning, att relation alltid ska gå före prestation och perfektion.

Och ändå, är det inte märkligt hur många tränings"hjälpmedel" (alltså hjälpmedel är ett sådant felaktigt ord) som finns som orsakar våra hästar obehag.
Och vad leder obehag till?
Jo obehag skapar otrygghet och rädsla som sedan i sin tur bryter ner förtroendet mellan häst och människa.

För några dagar sedan ramlade jag över en bild på Instagram, en reklambild för nya ridbyxor från ett företag.

Jag såg varken ridbyxorna eller den söta hästen, jag såg bara en sak...

Och då tänker jag, är detta så vedertaget accepterat att inte ens ett stort företag väljer att ta bort en sådan här bild från sin marknadsföring?
Att man ens använder sig av den hästen i sina bilder?
Bilden har nästan 5000 gilla markeringar men bara ca 15 kommentarer om sporrmärkena.

Många av er kanske inte tycker att detta är en sådan big deal och inget att bli så upprörd över, hästen har säkert bara känslig tunn päls...
Men det jag vill lyfta upp är att detta INTE är okej. Att denna bild bidrar till att detta normaliseras ännu mer.  
Och normaliseras görs det just när stora företag med många följare visar sådana här bilder och där igenom säger att det är okej.
Vi matas med dessa bilder och till slut så blir det norm och inget man längre reagerar över.
Vill vi det?
Vill vi att ingen reagerar över de ryttare som tappar humöret över sin hästar och skriker, piskar eller sparkar?
Vad skulle vi göra om något gjorde detta mot ett barn?


Jag kommer skriva till detta företag och säga att detta är något som jag inte tycker är okej ur normaliserings aspekten och att de faktiskt har ett ansvar här.
Ska bli intressant att se vad de svara.

Svåra frågor med många nyanser men ändå är allt så enkelt egentligen, relationen först!