Vad är det som gör att vi människor behandlar hästar på det sättet vi gör egentligen?
Jag tänker på det ibland, hur vi människor uppfunnit spö och sporrar samt hur användningen av dessa går till.
Alla dessa metoder vi använder oss av för att få hästen att göra det vi önskar.
Vad är det som gör att vi inte har något problem med att tillföra hästen smärta utan att vi ens reflekterar över det som smärta?
Normen för hur vi behandlar en häst behöver verkligen ses över.
Vi får lära oss att hästar är stora och farliga djur som biter och sparkar varandra och det skulle då rättfärdiga att vi gör det samma mot dem.
Vi får lära oss att hästen tar över om vi inte visar den vem som bestämmer.
Vi får lära oss att hästar försöker komma undan det vi ber dem om och att de kan jävlas.
Hur har det blivit så här?
Lite klyschigt brukar man säga att där kunskapen tar slut tar våldet vid och visst finns det sanning i det.
Men för att komma fram till hur det blivit som det blivit med hästen behöver vi nog se på människans hela historia tillsammans med hästar.
Hur relationen och användning av hästar har ändrats under århundradena.
Men jag är helt övertygad om att det finns en sak som ligger till grund för detta, oavsett historien. Och det är det faktum att hästar inte har något ljud för smärta.
Om du gör illa en hund eller katt kommer den skrika, om du gör det samma med en häst kommer hästen i "bästa fall" göra en kraftig inandning.
Så med detta som grund tänkte jag prata lite om just smärta hos hästar idag.
Hur vet vi om våran häst har ont egentligen?
Jag tror att vi alla som har eller haft häst har upplevt den där magkänslan, du vet den där lilla rösten i huvudet som framförallt kommer fram för att berätta att något känns fel.
Men tänk så många gånger vi anvisar den känslan...
Hästar, trots att de inte har något ljud för smärta, har en mängd sätt att visa för oss att något är fel.
Det finns de uppenbara tecknen så som till exempel hälta eller tydlig ovilja. Dessa tecken brukar vi vara bra på att läsa men sedan finns det alla små subtila signaler.
Hur resonerar vi när hästen tvekar och inte vill komma fram till oss i hagen?
Hur gör vi när hästen kliver ett steg åt sidan när vi kommer med sadeln?
Vad gör du om din häst vänder bort huvudet när du ska sätta på den grimman i boxen?
Vad händer om den börjar kännas lite lat och slö i ridningen?
Kommer du tolka detta som lathet, undanflykter eller olydnad?
Nu ska detta självklart inte övertolkas, dessa signaler behöver inte tyda på smärta utan det är här magkänslan kommer in.
Att våga lita på det man känner i kombination med dessa tecken tror jag är ett bra sätt för att veta när något inte riktigt står rätt till.
En häst kan ofta kämpa på länge med ett visst obehag eller smärta.
De vill så gärna vara till lags och göra sitt bästa att de "står ut" med mer än vad de borde.
När sedan smärtan blir för stor kommer hästen börja tvärvägra, bli arg, sorgsen eller apatisk.
Så tänk va bra om vi kan upptäcka det innan det gått så långt.
Att lita på magkänslan i kombination med dessa subtila signaler (som för hästen är ett väldigt tydligt sätt att kommunicera med oss på) tror jag är rätt väg att ta.
Att inte ignorera det där som känns i magen, trycka undan det och köra på ändå.
Att våga lita på det vi känner och det vi faktiskt ser och sedan handla utifrån det.
Vår hästar är väldigt tydliga om vi bara vet hur vi ska lyssna.
Hur talar din häst om för dig att den har ont eller inte känner sig riktigt uppe för det ni ska hitta på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar