Tillit

Tänk så många saker Pilgrim lär mig, det är inte klokt!
Nu på slutet har mycket handlat om min sits och närvaro i sadeln.
Helt ärligt är Pilgrim den mest känsliga häst jag någonsin ridit.
Vi har all möjlighet i världen att komma till en kommunikation bortom den fysiska.
Men vägen dit ska först skola mig (och honom) till en nivå jag aldrig ens trott varit möjlig.

Vi är nu i ett läge där vi börjat komma till mer samling.
Han bjuder på både piaff, passage och terre a terre och hans register är enormt.
Så vår utmaning ligger nu i vår gemensamma skolning där vi ska börja kontrollera hur mycket av vad och när.
För när Pilgrim väl börjat samla sig är det lätt att det blir för mycket och vi har svårt att komma ur det hela.
Han tycker det är jätte roligt men han blir också snabbt trött och får mjölksyra.
Inte så konstigt när han bara vill piaffa och passaga varv efter varv.
Då blir man till slut väldigt trött både i kropp och knopp.
Detta leder såklart lätt till frustration hos honom.

Och här kommer min stora utmaning.
Dels ska jag bara spänna bågen så pass lite så att vi inte tippar över kanten och samtidigt ska jag kontrollera spänningen i min egen kropp så han förstår precis hur mycket/lite jag ber om.

Jag prata ofta om vikten av att sitta stilla i sadeln, att ta ansvar för sin egen kropp och inte störa hästen.
Mina elever har hört detta tusen gånger på slutet... *ler* 
Och att rida Pilgrim får mig verkligen att förstå det djupa allvaret i detta.
Detta är inte något som man "kan ta lite lätt på" och göra när det passar...  
Och jag tror faktiskt att om man inte har ridit en häst som Pilgrim så kommer man aldrig helt förstå.
Den självkontroll jag behöver när jag rider honom blir bara större och större desto mer skolning han får.
Jag önskar verkligen att alla någon gång fick rida en häst som Pilgrim.

Jag har på slutet låtit lite olika människor rida honom och det är otroligt intressant att se hur både häst och ryttare reagerar. 
När du sitter på hans rygg måste du först släppa allt vad prestige heter, sedan måste du vilja vara MED honom och efter det måste du typ göra "inget alls".
Det är helt gudomligt och mycket utvecklande för mig som ryttare att få utbildas tillsammans med en sådan här häst.
Känslan när vi lyckas är enorm.
Han kommer bli min häst för de stora uppvisningarna, han kommer lära människor vad det innebär att verkligen bli buren av en häst och han kommer röra människors inre och beröra deras själ.
Han symboliserar allt vad "ridning" handlar om för mig.

För ett par veckor sedan hade vi ett ridpass där jag verkligen kunde kontrollera mig egen kropp näst intill det perfekta.
Då bjöd han på en terre a terre, så långsam och med så mycket nig att det tog andan ur mig.
Det är verkligen TILLIT!
Vilken gåva!

Det jag egentligen försöker förmedla med detta inlägg är den otroliga vikten av att inte störa hästens balans.
Visst kan vi få hästen att göra massa saker genom att "rida" den med vår kropp.
Att driva med sätet i galoppen för att kunna galoppera varv efter varv, att använda skänklarna upp i en piaff, att hålla hästen och driva samtidigt.
Detta kan för det otränade ögat uppfattas som häftigt och spektakulärt (med hästar som utför massa krumelurer) men för mig är det tyvärr inte vackert.
Men för mig handlar ridning om något annat och det är detta Pilgrim visat mig.
Det handlar inte om att jag som ryttare ska ta över hästens kropp och på så vis få den att göra massa häftiga saker, det handlar om att allt detta kommer från hästen själv.
Det viktiga är inte vad ni kan göra, det viktiga är hur ni känner er tillsammans när ni gör det!
Först då blir ridningen vacker i mina ögon.