Allt eftersom häst och ryttare blir mer skolade så kan man komma i lägen där man behöver anpassa eller byta sin utrustning.
Detta är viktigt att komma ihåg, att det som funkat super bra i ett läge inte längre behöver funka i ett annat.
Annars är det lätt att fastna och bli kvar där man varit.
Vi lever i en föränderlig värld och vi måste våga prova för att veta.
Lilja och jag rör oss sakta längs vår väg tillsammans och nu har vi kommit till ett läge där jag vill vara lite mer "noga" med hennes böjning och linjering.
Därför har vi börjat undersöka kandaret och dess inverkan.
Har bara ridit två pass än så länge på det, så det är för tidigt att ge en utvärdering, men än så länge har det känts mycket bra.
Det som känns extra roligt är hur stilla och tyst hon är i sin mun.
Jag hade nästan glömt bort hur hon tuggade och bet på bettet när hon kom till mig.
Stångbett gick bra men tränsbettet bet hon på även på lång tygel.
I år när Gunnar var ut och kollade tänderna på hästarna var Lilja helt perfekt i munnen!
Vilken glädje.
Han behövde inte gör nått i hennes mun.
Och nu när jag tränsade henne med kandaret så tog hon båda betten så fint och bar dem sedan så mjukt i sin mun.
En av fördelarna med att ha ett sto är att de ofta saknar "betarna" i munnen och det gör att man kan ha betten lite längre ned utan att de slår i några tänder.
Bridongen hänger rätt löst och fångas upp av kedjan och Lilja kan sedan välja lite själv hur hon vill ha det i munnen.
En mycket bra lösning.
Igår när jag tog in Lilja hade "någon" gjort henne lite extra fin.
En vacker fläta hade hon fått i sin man som "någon" flätat omsorgsfullt.
Rätt fascinerande hur den satt ihop av hårstrån som snurrats runt i en man dränkt i pälsglans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar