Livsglädje

Jag kan inte låta bli att ibland tänka "människor som inte har hästar i sitt liv hur finner de mening och glädje?"
Nu vet jag ju att det finns så mycket mer i världen för andra människor men eftersom hästar är så hårt förknippade med livsglädje för mig så har jag ibland svårt att förstå att det finns människor som lever utan hästar.

Om jag någon gång skulle "skapa" en egen ridstil/metod så skulle den heta nått med glädje, lycka eller livskraft. 
Ett sprudlande och kraftfullt uttryck med just den innebörden.
Men vem vet, bara framtiden kan visa vad som händer.

I söndags red jag lektion för Ewa på Cappe.
Tjoho vad roligt det var.
Vi tränade på trampet och att länga överlinjen under tiden.
Alltså att föra fram pannan.
Cappe var en stjärna och gjorde det riktigt bra.
Det är så himla härligt att kunna börja rida honom mer och mer nu.
Förutom att han är lite stel i höger sida (hans jobbiga varv) så är han precis som vanligt att rida.
Nu när han är igång igen har han fått ett helt nytt lugn.
Vi har jobbat så otroligt mycket på vår relation och tilliten till varandra och jag måste säga att hur hemska det än varit med Cappes konvalescens så har den samtigdigt varit bra på så många plan.  
Denna tid har fört oss så mycket närmre varandra och jag tror att jag nu har bevisat för Cappe att jag finns där för honom.
Det känns stort.

Det har stormat rätt mycket i vinter och ena dagen blåste det så kraftigt att hästarna fick maten i hönät.
Näten hänger jag på träd i skogsbrynet och dit tordes inte hästarna gå när det stormade, vilket är full förståeligt.
De for runt som vildar.
Jag gick tillbaka till hagen och in och ställde mig uppe vid träden.
Då kom Cappe i full fart, frustade och började äta.
Sedan kom även de övriga. 
Vilket kvitto.