Hur jag tränat Pilgrim

Det är så himla roligt det här med utveckling och att utvecklas men det är viktigt att komma ihåg att utveckling och prestation inte behöver vara något negativt (vilket det lätt kan bli) utan kan vara något väldigt bra.
Det blir negativt i min bemärkelse när det handlar om att jämföra sig med andra, om konkurrens och tävling.
Detta kan lätt skapa känslor och tankar som man mår dåligt av. 
Men det är något bra om det används som en inre drivkraft att vilja lära sig mer och vidga sina upptrampade stigar.

Jag har fått så många frågor på slutet om hur jag tränat Pilgrim och det är ju inte alls lätt att svara på på ett enkelt sätt i ett blogginlägg.
Men tänkte att jag skulle ge mig in i ett försök att förklara lite grovt hur jag tänkt.
För tänkt det kan jag säga att jag verkligen gjort!

När Pilgrim kom till mig var han HÄST. Helt oförstörd, opåverkad och utan bagage.
Han hade haft det bästa av liv man kan tänka sig med de bästa förutsättningarna och nu stod han här hos mig bara 5år gammal.
Tavelduken var spänd men helt omålad och jag kan ärligt säga att jag fick lite panik.
Allt låg på mig, fanns inget jag kunde skylla på någon annan och inget att laga.

Pilgrim var och är en häst där det är viktigt att allt är rätt och med rätt menar han mentalt ända inifrån själen.
Att ta hans kropp och göra något skulle aldrig gå med Pilgrim.
Han har varit den bästa av lärare och så fort jag råkat be om för mycket eller pushat lite för långt så har han totalvägrat.

Så hur "tränar" man en häst utan att ta över?
Hur tränar man en häst helt utan motstånd?
Tankarna snurrade och jag visste inte längre var jag tänkte och helt ärligt tappade jag tilliten till min känsla lite...
När man vill göra allt rätt blir det lätt att man inte vågar göra något alls. 
Men känslan är din bästa guide och den har du alltid med dig och så var det även för mig, jag bara måste våga lita på den igen.

Så jag bestämde att ge det hela tid och verkligen våga lita på mig själv, jag visste ju egentligen att jag var duktig.
Det var här jag bestämde mig för en strategi.
Varje gång jag red Pilgrim så åkte jag bara på hans rygg.
När han svängde gav jag snabbt den signal jag ville ha för att svänga, när han stannade samma sak, när han började gå, när han började trava också vidare.

Så tränade vi, vet inte hur länge men så pass länge så att vi en dag inte längre riktigt visste vem av oss det var som hade tagit första initiativet till det vi gjorde. 

Så till slut var äntligen grunden på plats, då kom nästa utmaning att göra något av det.
Jag var otroligt noga med att han hela tiden skulle behålla sin framåtbjudning och sitt härliga påskjut.
Det var det ända som var viktig att behålla när vi började rida lite mer planerade vägar.

Här började vi också rida mer för Ewa Schaeder och vi fick så många bra övningar. 
Att han någon som tänker väldigt lika som en själv att bolla med och få guidning av är ovärderligt.
Ewa betyder så himla mycket för mig och har varit och är en väldigt viktig pusselbit i mitt liv. 
Eftersom jag var helt utan ridbana fick vi göra det bästa av situationen där vi kunde.
Gårdsplanen var lite för liten, lägdorna lite för ojämna och vägen lite för smal.
Men vi kom långsamt framåt.

Mer och mer blev Pilgrim en ridhäst men utan rätt förutsättningar, så som ett jämn underlag och en plan yta att rida på, så måste man göra avkall på precision.
Det är jätte viktigt att komma ihåg när man rider sin häst, att man anpassar det man gör efter det underlag man rider på.
Och våra förutsättningar var inte de bästa men jäklar vad vi kunder träna kommunikation och samspelthet. 

I september 2017, efter att jag haft Pilgrim bra precis 2 år blev vår ridbana klar.
Vi invigde den lagom till kursen med Ewa hemma på gården.
Och sedan tog utvecklingen fart.
Nu kunde vi använda vår stora grund till att finslipa på saker.

Vi började med att hitta ett kortare steg och mer bärighet.
Jag hade nojat så mycket över att jag aldrig ville tappa hans underbara bjudningen och påskjutet så Pilgrim skrittade STORT och hans höfter vickade från ena sidan till den andra.
Lite "hela havet stormar" var det att rida honom. *fniss*  
Men nu när vi hade ett hårt och jämnt underlag kunde vi äntligen börja hitta nya lägen.

Fokus på korta sträckor i skritt där han skulle vara still med sina höfter och växlade med avlastning i trav.
Desto starkare han blev ju längre sträckor bjöd han på.
Och här tror jag det är viktigt att komma ihåg, när hästen är redo kommer den själv erbjuda mer.
Hästar VILL vara till lags. 
Att gå in i konflikt och försöka pusha hästen tror jag inte på.
Däremot kan man ibland testa något som kanske är lite för svårt men det är inte samma sak som att träna det eller "tvinga" hästen till något.
Hästarna förlåter oss så klart om/när vi gör fel om intentionen bakom varit rätt.
Visst har jag tänkt "bara lite till samling" på Pilgrim med resultatet att han antingen gjort ett stort anslag eller viftat med ena framhoven i luften.
Jag lär mig själv samtidigt som honom så visst blir det tokigt ibland men det viktiga i dessa situationer är att inte försöka gå in och bestraffa. 
Jag tror att om vi skulle välja att gå in och bestraffa vid sådana tillfällen så har vi bara har ett visst antal gånger på oss innan vår häst tackar för sig och sedan väljer att inte vara delaktig i våra träningar längre.

Jag har mött dessa hästar så många gånger. Nokke var en av dem...
Att "laga" en sådan häst tar otroligt lång tid så varför ens hamna där om man så lätt kan undvika det.

Men tillbaka till Pilgrim.
Från att vi fått ridbanan och Pilgrim hittade kopplingarna i sin kropp för att hålla ihop den gick det snabbt.
Nu är han en dröm att rida, problemet nu istället är det motsatta att jag inte får han i ett läge där han kan vila, utan han pumpar glatt på tills han har mjölksyra upp till öronspetsarna.
Men jag tror vi löst det nu och jag är än mer lyhörd och kan ge han en paus lite innan han själv kommer på att han behöver den.  

Det är klurigt att rida en sådan här ambitiös häst, jag måste hela tiden ligga steget före och göra lite mindre än jag tror.
Men oj vad jag lärt mig!
Jag tänker ibland att alla borde få rida en häst som Pilgrim för den utveckling jag har gjort under senaste året hade jag aldrig kunnat göra utan honom.
För oavsett hur duktig någon är på att förklara så kan man inte veta hur jordgubbssylt smakar innan man testat och Pilgrim ger mig upptäckter i mitt nervsystem och tränar min känsla varje ridpass.

Nu har vi bara kommit ett litet steg på vår väg och jag precis som alla andra drömmer om saker.
Även om mina mål är utifrån oss och inget som någon annan ska kunna se eller mäta så går det inte att sticka under stolen att jag längtar till vår första piaff och att glida fram längs fyrkantsspåret i passage.