Att veta förutsättningarna

Innan ni läser detta inlägg vill jag vara tydlig och säga jag inte dömer olika träningsmetoder som bra eller dålig utan jag vill i detta inlägg bara lyfta fram vad jag funnit funkar för mig och de insikter jag kommit fram till på slutet. 
För mig är dessa insikter stora och då vill jag dela med mig av dem till er. 



Jag har tänkt mycket på det här med lydnad när det kommer till hästar på slutet.
Jag har tidigare i mitt hästliv hållit på mycket med PNH men gör inte längre.
Jag har tränat mina hästar på olika sätt för att uppnå de beteenden jag önskar.
Men allt det där har jag nu lämnat.
Jag tror inte på metoder för att lära hästen olika beteenden och saker, jag tror att vi måste lära oss tänka häst istället.
För jag vill inte programmera in beteenden i min häst.
Jag tänker på min tidigare hästtid och hur jag var tvungen att fortsätta att träna en viss sak för att den skulle hålla i sig.
Upprätthöll jag inte det vi tränade så försvann resultatet.

Det fick mig att börja fundera.
Gör min häst detta bara för att den känner sig tvungen?
Tvingar jag fram detta från min sida önskade beteende hos min häst? 
Så vill jag inte lära mina hästar saker.
Jag vill lära dem på ett sätt som kommer inifrån, med förståelse.
Först då kommer hästen själv välja att göra på ett visst sätt för att den förstår varför, inte för att jag kan få den att bete sig på ett visst sätt.
Men hur gör man det? 

Men denna nya väg jag går är inte lätt att vandrad.
Ibland faller man tillbaka i en redan upptrampad stig och ibland råkar man ta ett litet steg på sidan om. 
Den nya vägen kräver att jag läser av varje sekund, att jag är i nuet och att jag förstår sammanhanget.
Och just sammanhanget kan vara det som är minst lätt att förstå.
För jag är inte med mina hästar 24h om dygnet.
Jag har inte alla pusselbitar.
Jag vet inte vilka händelser under dagen/veckan som påverkat min häst på olika sätt.
Jag har bara några få bitar och utifrån dem ska jag bygga ihop en kontext för oss att arbeta tillsammans utifrån.
Jag ser nu hur lätt det blir att man tar till metoder som på papperet kan verka milda och mjuka men i en viss kontext blir till rent översitteri.

Jag vill med detta sagt berätta om min och Cappes kväll igår.
En kväll som gav mig så mycket, en aha-upplevelse och en känsla av att jag verkligen går på rätt väg. 

Jag och Eva hade bestämt att vi skulle ta Cappe och Gloria på en promenad eftersom båda håller på att sättas igång efter konvalescens och jag kunde passa på att visa Eva lite av omgivningarna.
Redan när jag kom hem från jobbet och gav hästarna mat visste jag att en promenad efter vägen var en dålig idé med Cappe denna dag.

Jag kan tänka ibland när jag får dessa tankar att "är jag feg?" men det vet jag att jag inte är, jag kan "hantera" honom men det är inte det som är grejen längre.
Utan istället, dessa dagar hur kan jag ge han de bästa förutsättningarna han behöver för att lyckas.
Det är vad som är viktigt.

Så istället för promenad efter vägen gick vi upp på ridbanan.
Gloria, så ljuvlig som hon är, promenerade runt runt där uppe med sin matte.
Cappe, ja Cappe han var så spänd att han skakade när han kom dit upp.
Jag kunde läsa in massor i denna situation.
Första gången han var ute med Gloria, det var oväder med snö och blåst, han var orastad och pigg.
Vi gjorde därför bara saker där han hade kontroll och kunde landa i situationen.
Han växlade mellan att avslappnat frusta och fara i luften med bockar och hopp.
Men han var med mig hela tiden, han hade bara en massa spänningar som måste ut.
Och jag förstod att det låg något mer bakom än det jag visste. 

För jag vet att Cappe kan bygga upp spänningar under flera dagar om något hänt och att allt sedan kommer ut på en gång, inte minst när han är oriden. 
Så jag hade inte hela kontexten.
Tänk så lätt jag hade kunnat gå in och styrt upp denna situation, tagit över och fått han att lyda, jag har ju alla redskap jag behöver för det...
Men varför? 
Kanske för att en häst inte får bete sig så där?
Eller för att genom att han gör detta så betyder det automatiskt att jag är en dålig hästmänniska?
Suck, tänk så många förutfattade meningar det finns om hur hästar ska bete sig, alla utifrån människans perspektiv och ingen utifrån hästens.

Nu var det ingen farlig situation vi befann oss i och jag vet att påståendena ovan inte är sanna.
Ett sådant agerande från min sida, där jag går inte och tar över, ger inte honom det förtroende han behöver, vilket är det som är viktigast.
Cappe har lärt mig så otroligt mycket och den största lärdomen är just detta kring förtroende och att vara tillsammans.

När vi sedan gick ned till stallet igen fick jag höra av Eva att hästarna hade varit stressade på tisdagen när hon varit ut och gett dem middag (jag hade aw med jobbet).
Det hade nämligen åkt massa skotrar längs leden som går utanför hagen.

Då föll alla pusselbitar på plats.
För när jag kom hem på tisdag kväll och tog in hästarna hade Cappe hö kvar i hagen.
Jag blev jätte orolig att han hade problem i munnen igen.
När han kom in åt han som vanligt men jag såg att något var fel.
Ser direkt i hans blick när något inte står rätt till. 
Blev så klart orolig och satt kvar 20min i stallet efter jag släckt för att se så han inte mådde dåligt.
Morgonen efter var han som vanligt men allt han bajsat under natten hade varit löst.

Dessa spänningar satt ju så klart kvar på torsdagen. Så när vi gick upp till ridbanan, dit han sett skotrarna åka, gjorde spänningarna sig påminda igen och kom ut.
När vi sedan kom ner till stallet igen visade Cappe på sitt tydligaste sätt att han var stolt över mig.
Lite roligt det där, i vårt förhållande är det inte så viktigt att jag är stolt över honom han tycker ju att han alltid är bra, utan han visar istället tydligt när han är stolt över mig.
Kan man ha en bättre lärare än det!?

Så för att visa att han var extra stolt denna gång var han så mysig han bara kunde (han vet ju att jag älskar det), tittade på mig med de där lugna glada ögonen och man kunde nästa tolka in ett leende.
Han visar dessa gånger att jag är viktig och inget kan betyda mer än det för mig.

Jag känner mig så ödmjuk inför hans visdom och att han väljer att dela den med mig.
Hästar är så mycket mer än vad vi kan se och ibland har vi inte alla pusselbitar och det behöver vi komma ihåg och vara ödmjuka inför. 
Det är inte alltid lätt, ibland får man veta förutsättningarna först efteråt.
Men att alltid försöka lära av det vi gör och av de situationer vi ställs inför det är vad som håller oss kvar på den väg vi valt att gå.

Jag vet min och mina hästar hjälper mig genom att visa vägen.