Så nära...

Jag vet att Nokkis är kvar hos mig, jag kan känna hans närvaro varje dag.
Det ger mig ett lugn, vetskapen om att han valt att stanna kvar och ta hand om mig ett tag.

Här om dagen hade jag ridit Cappe på plan och han hade varit så fin!
När jag sedan gick med honom runt ridbanan efter ridpasset sken kvällssolens stråla som guld och träden var så vackert gula. Då kunde jag känna hur Nokke gick där bredvid oss.

Jag sträckte ut handen och lät den landa på hans mankam och varenda cell i min hand kunde minnas hur det känndes.
Jag lyfte sakta bort handen och sträckte fram den lite lägre och åter igen kunde varje cell i min hand minnas känslan av hans mule.

Jag tänker alltid minnas, alltid känna och jag hoppas att Nokke stannar tills jag är redo att helt stå på egna ben.

Min fina vän med ett hjärta i samma färg som hans hårrem, GULD!