Att få vara den man är

Lite rolig bild, Cappe i ett nötskal...
Varför byta galopp över bommen när man kan göra det på den istället?

Nokke och Cappe är två otroligt olika individer med väldigt olika persolnligheter.
Jag måste i min vardag kunna vara lyhör och behandla dem utifrån de olika personligheter de har. Och det är endast när jag misslyckas med detta som jag får "problem".

Jag tycker att Parelli har gjort ett bra jobb kring detta för oss mäniskor så kallade "problem" genom sina Horsenalitys. Dessa handlar inte, som många tror, att man kan stoppa ner alla hästar i en av 4 lådor, utan detta ska istället ge oss en guidning och skapa förståelse, för att vi sedan skall kunna behandla hästrana på deras vilkor.

Nokke har jag ju kännt väldigt länge och vi har ett förhållande som vuxit fram under åren och någonstans efter vägen tror jag att vi vuxit samman och anpassat oss båda efter varandra. Jag har midre lätt för att analysera vår relation och varför jag gör som jag gör med honom, det sker på ren känsla.

Med Cappe funderar och reflekterar jag däremot hela tiden. Nu när jag har kunskapen och verktygen för att göra "rätt" från början vill jag inte misslyckas och detta gör att vår resa går mycket fortare än vad min och Nokkes gjorde.

Det jag märkt med Cappe är att han har ett otroligt stort behov av att få vara påhittig, nyfiken och samtidigt vara mig till lags. Dessa tre egenskaper är fantastiska men tillsammans får jag som människa se upp. Med detta menar jag att jag inte kan bestraffa honom för hans nyfikenhet eller påhittighet, trots att detta i mina ögon kan ses som "olynad" ibland. De gånger jag råkat korregera honom vid fel tillfälle ser jag hur han blir kränkt och tappar sitt förtroende för mig. För i grund och botten vill han ju hela tilden vara mig till lags!

Cappe är en häst där man absolut INTE får höja rösten eller bli bestämd över småsaker. Han behöver få ha lite större handlingsutrymme och större ramar att hålla sig inom. Han är en häst som man kan hantera endast med kännsla och tanke och när jag glömmer bort det är det hans själ jag gör illa. Detta blir hela tiden ae avvägning och jag måste ge han utrymme att vara den han är.

Jag ska försöka ge ett exempel:

Exempel: Jag borstar Cappe i boxen och han smitter ut och tar en galoppvända på Bittes gräsmatta.

Konsekvens: En arg Bitte, en trasig gräsmatta och en glad ponny.

Mitt val av lösning: Här skulle jag kunna bestraffa honom, skrika på honom när han springer iväg men inget av dessa alternativ skulle lösa problemet. Jag skulle även kunna se till att alltid ha stalldörren stängd så att denna situvation inte uppstår (vilket jag väljer att ha för Bittes gräsmattas skull). Men jag vill helst att han ska välja att vara med med mig utan att jag skall behöva knyta fast honom.

De gånger detta har hänt för mig har han alltid efter en liten stund glatt kommit tillbaka intravandes i boxen. Mycket nöjd över sitt lilla påhitt.
Men jag kan ju inte ha en häst som gör hål i någon annans gräsmatta, så här måste jag arbetar i förebyggande syfte för att få han att förstå att jag vill att han skall vara kvar i boxen och endast gå ut när han har "tillåtelse".
Men nu kommer det svåra med Cappe, att sätta upp dessa regler för en individ med stort kreativt behov kan vara dödande för hans själ och därför måste jag kunna "låta" han hitta på saker när det funkar och finns tillfälle. Alltså kunna korrigera när jag måste och vid andra tillfällen välja att låta han vara busig. Detta kanske låter konstigt för er och är rätt svårt att förklara. För jag tror verkligen på principen att vara konsekvent, något som fungerar 100% klockrent med en häst som Nokke. Men när man har en sådan själ som Cappe i sitt liv, ja då måste han ibland få måla på ramen, för duken räcker helt enkelt inte till för hans storverk.

Så min stora läxa och det Cappe kommer lära mig i mitt hästliv är helt klart att vara intressant, kreativ och rolig och kanske framförallt att framstå som trygg och rättvis ur ett för mig helt nytt perspektiv.

Cappe är den häst som kommer göra allt jag ber honom om, aldrig lämna min sida och vara den som jag kommer kunner göra de mest fantastiska saker med. Hanns hjärta är så stort men samtidigt väldigt ömtåligt.

Någon annan som känner igen sig i mina tankar och funderingar?