Igår hade jag och Pilgrim vårt bästa ridpass någonsin.
Det hade kommit några millimeter snö och snön har alltid en sådan inverkan på naturen att den gör världen helt tyst. Denna tystna tog vi med oss in i ridpasset och det blev en otroligt stillsam men intensiv upplevelse.
De senaste passen har jag och Pilgrim börjat hitta ett läge i samlingen där han kan ligga kvar i niget och sjunka på sina bakben utan att samtidigt öka påskjutet. För just det har alltid varit lite av våran svårighet, att när vi ökat belastningen så har även påskjutet ökat successivt och det väldigt mycket väldigt fort. Detta har så klart berott på att Pilgrim inte riktigt kunnat ta emot belastningen och då tryckt sig ur, att han inte hittat koordineringen i sin kropp, att jag satt för liten ram för honom och att jag haft för mycket anspänning i min kropp. Givetvis kommer alltid påskjutet öka gradvis, men när hästen är skolad är denna ökning så otroligt liten i varje steg att den knappt märks medan den oskolade hästen kan gå från 0 till 100 på ett par steg.
Men det är därför vi tränar och vi båda blir mer och mer skolade och igår tog vi ett enormt kliv i vår utveckling.
På hängande tygel växlade vi skolskritt och upp mot tramp genom att öka takten.
I passagen kunde vi rida fler steg än någonsin då Pilgrim sjunk istället för att skjuta iväg. Då kraften ökade mycket mindre per steg så blev stegen så många fler innan kraften blev för stor. Den passage vi hittade igår är den passage vi kommer kunna rida hur länge som helst.
Så i den upplysta paddocken med mörkret ruvandes runt om kring oss dansade vi. Tyst, mjukt, stillsamt och kraftfullt. Aldrig någonsin har jag haft ett sådant ridpass och ögonen fylldes med tårar.
Den 13:e december ställde vi frågan i vår julkalender; vad är magiskt med din häst och igår blev svaret så tydligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar