Längtan till helgen!

Pilgrim har fått lite nytt i sin höstgarderob

Vet ni vad!? I helgen är det äntligen kurs!
Min längtan går nog inte att beskriva. 

Alltså detta år....
Vintern vi hade haft var full med is och jag red inte på 3 månader. Sedan började det nya året med olyckan där jag slog huvudet, dagen efter fick pappa en hjärtinfarkt, och sedan kom det en pandemi.
Inga resor till Ewa, inga kurser, ett nytt liv och nya tankar och värderingar.
Men jag väljer ändå att se det positiva som kommit ut av allt detta.

Jag har sedan mars suttit hemma och arbetat, ett liv som passar mig perfekt och jag ser ljust på framtiden med nya möjligheter och större chanser till flexibilitet arbetet.
Pulsen i samhället har gått ned och det känns som om det finns både mer tid och mer luft, kanske mer på ett andligt plan men det känns som om det finns ett större lugn i naturen.
Jag har även under detta år ridit 2 lektioner i veckan för Ewa och det känns som ren lyx. Och nu till helgen kommer hon hit.

Denna veckas två lektioner har verkligen varit givande. Vi har ridit en ganska klurig övning med öppnor, piruetter, sluta och omformningar.
Vi har tittat lite på passagen och jag kom till nya insikter, insåg även att min häst börjar bli en skolhäst. Fina Pilgrim som nu börjar få sin mörkare höstfärg och smälter in i naturen helt perfekt, han är som en dröm att rida. Tillsammans glider vi runt i en taktfast trav där jag igår kunde göra ramen större utan att han rann iväg. Så stolt och med hängande tygel rörde han sig runt ridbanan, fullt närvarande och så lätt. Jag ville inte sluta.

Lilja och jag har fokus på takten i traven. Största delen av passen travar vi och försöker ändra steglängd och grad av samling. Hon har sådana kvalitéer och jag måste påminna mig själv om att inte skynda på något. Skolningen måste ta tid även om hon så ofta ger mig glimtar och smakprov om vad som komma skall. Det språng ovan mark vi fick sitter ännu hårt fast i mitt nervsystem som ett lyckligt minne men vägen dit behöver traskas innan det är dags på riktigt och det finns inga genvägar. Om jag genar med grunderna kommer vi inte nå hela vägen dit som jag vet att vi kommer kunna nå.
Jag vet att Lilja kommer få folk att tappa hakan och ge mig de vingar jag aldrig haft. Och jag kan så enkelt se dessa bilder i mitt inre när hon bär mig på sin rygg.   

På onsdag ska vi dessutom till tandläkaren.
Min bästa tandläkare som börjat jobba på klinik och inte längre åker ut och gör hembesök.
Lilja har en tendens att få trappbett längst bak på höger sida så vi behöver hålla kolla på detta så inte käken blir låst. När ridningen kommer till att bli en kommunikation mellan två nervsystem märker du minsta förändring och jag har nu en känsla av att det finns en spänning i hennes underkäke på höger sida. Skulle kunna beskriva det som en liten grop i vägen mellan oss där våra nervsystem löper. Som en liten hickning i kommunikationen knappt märkbar. Svårt att förklara men hoppas ni förstår.  
Tänkte även passa på när jag är på kliniken att fråga om jag får väga henne, skulle vara roligt att veta vad hon vägen för jag tycker verkligen att det är väldigt svårt att uppskatta. Hon är i vilket fall väldigt slimmad och snygg nu.