Satt min mobil på en pall igår och filmade lite när jag och Cappe tränar anslag mot skolgaloppen.
Han var så himla duktig!
Tyvärr dog telefonen efter bara några minuter i kylan, typiskt Iphone.
Han har en sådan fin arbetsvilja Cappe och ett stort behov av att få ny utmaningar hela tiden. Så då är dessa övningar perfekta.
Även om han saknar en del styrka så tycker jag att försöken är bra.
Han kliver in rätt bra bak, vinklar sig i hasen och har fin elevering.
Sedan behöver han styrkan för att låta hela kraften komma från bakbenen, nu använder han lite kroppstyngd till det. Men jag tycker det är helt okej, vet att med mer styrka kommer övningen bli bättre och bättre.
Det blev en diskussion igår på ett forum på FB om när man ska börja med olika övningar och hur långt hästen skall ha kommit i sin utbildning.
Jag ser detta som mycket individuellt. Med Nokke kunde jag aldrig göra något "för tidigt", med honom kunde jag följa utbildningstrappan korrekt och rörelser kom först när han hade styrka för dem. Då kom de av sig själv utan att jag lärde in dem. Det blev liksom helt naturligt, en dag var det dags för t.ex. tramp och då kom det.
Med Cappe är det helt annorlunda. Han behöver stimmulans, utmaningar och har helt andra förutsättningar i sin kropp vilket gör att vi kan börja nosa på saker innan det är 100% läge. Och med Cappe blir den vägen helt rätt. Han har helt andra superkrafter är Nokke och att främja dessa, uppmuntra och berömma känns helt naturligt.
Är helt övertygad om att det inte finns bara en väg att gå utan att man måste vara lyhörd och känna sin partner. Att säga att något är rätt eller fel utan att se hela kontexten är lika trångsynt som att tro att alla barn kan lära sig matte med samma metod.
Jag är väldigt stolt över mig själv som har fått en insikt om individen hästen, att kunna vara lyhörd och att det är jag som anpassar mig efter hästen och inte hästen som skall behöva anpassa sig efter mig. Jag vill vara den bästa partner jag kan för min häst och att få ha haft den stora äran att ha Nokke och Cappe (två så olika individer) är den största gåva jag har kunnat få i min utveckling som hästmänniska.
Jag hoppas att mina pojkar känner samma för mig som jag för dem, fast det är jag ju helt övertygad om att de gör. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar