En bra kombination

Att testa och utvärdera tar verkligen tid och jag har inte hunnit igenom alla nya bett ordentligt än för att lämna ett omdöme om dem alla, men jag tror jag hitatt en kombination som känns riktigt bra.
Alla nya stänger jag håller på att prova går att rida med en eller två tyglar och på det har jag 3 olika kedjor jag vill testa. Så det tar sin lilla tid.

Den kedja som jag varit mest nyfiken på är den som har en liten båge under (se bilden ovan).
Den är otroligt tydlig och jag har upplevt den rätt svår att rida med, men båda jag och Pilgrim har behövt lära oss den. Den är så exakt, den är så tydlig och den kräver en del av oss båda.

Ändå passar den så fint ihop med den portugisiska unghäststången för mina lågintensiva pass.
För lågintensivt betyder inte slarvigt. 
Så just nu är den kedjan tillsammans med unghäststången och kapson en kombination som känns jätte bra.

Det denna kombination ger oss är ett mycket bättre läge att utföra arbete i skritt, halterna blir lättare och jag kan verkligen rida frambenen och placera hans vänster bak.
Känns väldigt lovande.

Nu är min tanke att rida basic fram till kursen med Ewa i september.
Få lite mer viktiga pusselbitar på plats och sedan strax innan kursen rida upp honom lite.
På så vis kan vi ta första passet lågintensivt och det andra med lite mer fokus på samling.
Längtar så jag håller på att dö!

Hur svårt kan det vara egentligen!?

Man kan aldrig veta mer än det man vet, men att ha förutfattade meningar eller tro att man vet bäst är inte något som får oss att utvecklas. 

En gång i tiden, för väldigt många år sedan, red jag "vanlig" dressyr.
Jag såg på dressyrtävlingar på tv och drömde om att en dag göra piaff och passage. Men det som imponerade mest på mig var nog "saxen", diagonalslutor i galopp med byten. Det såg så himla härligt ut.
Kommentatorerna på tv pratade alltid om hur svår den ökade skritten var och jag kunde inte förstå, ökad skritt var enligt mig så himla lätt att rida och jag kunde nog klämma ur mig någon dum kommentar kring det.
Men tänk så lite jag visste.

Jag är så glad för den här resan jag är på med hästarna och hur mycket jag lär mig.
Jag har framförallt lärt mig att jag inte har alla svar, inte vet allt och att man kan lära av alla människor man möter.

Så med det som bakgrund så tänkte jag gå in på detta med ökad/friskritt och vad jag nu fattat att jag då inte fattade. 

Nokke min första häst hade en, enligt dressyrmått, fantastisk skritt; vägvinnande, ren (inget passinslag) och ett enormt övertramp. Det var lätt att på honom få en 9:a på ökade skritten i ett dressyrprogram.
Jag red mina träningspass och så fort han gjort något bra så belönade jag genom att släppa tyglarna, luta mig fram och klappa honom. Och precis så tror jag många gör och det känns ju verkligen bra att göra så.  För oss blir den belöningen så tydlig.
Men jag gör inte så längre och hur det kommer sig är det jag tänker berätta, det har med min "nya" insikt att göra.
För ibland, för att få till en förändring, så måste man verkligen förstå det man tror man vet.

Cappe blev min andra häst, en ponny med en otrolig självbalans.
Jag brukade skämta om att jag skulle kunna göra vad som helst uppe på hans rygg och han skulle ändå kunna göra terre a terre (även om det kanske inte är 100% sanning men ni förstår hur jag menar).

Sedan kom Pilgrim in i mitt liv och efter det Lilja.
Min ridning utvecklades, jag har fått många nya insikter och får fortfarande och saker jag inte förstått förstår jag plötsligt.
Pilgrim är den häst som kanske ger mig mest insikter, antagligen för att han är så otroligt känslig och har en sådan enorm vilja att vara med mig och det vi gör tillsammans. 
För ett par veckor sedan tittade jag på Grand Prix dressyr på tv och då fattade jag vad jag faktiskt fattat under slutet och allt föll på plats.

Varför det är så svårt att rida skritt i slutet av ett ridpass
Jag och Pilgrim har kommit en bit på vägen nu i vår skolning och vi börjar leka lite med tramp och passage. Rörelser som kräver hög samling.
När en häst utför dessa rörelser har den ett högt tryck och spänning i sin kropp, tänk dig som en fjäder som du trycker ihop. Nu är det inte jag som fysisk trycker ihop Pilgrim, han håller helt och hållet ihop sig själv men liknelsen är ändå rätt bra.

Att då tro att man efter detta arbete ska kunna släppa tyglarna och sedan rida en friskritt är som att tro att man kan släppa fjädern och den inte kommer skjuta iväg okontrollerat och landa någon annan stans i rummet.
Vill man att fjädern ska komma tillbaka till ett läge där den inte längre är ihoptryckt och ligger kvar på samma plats, ja då måste vi släppa på trycket i fjäderna långsamt och precis så måste även hästen göra efter samlingen.
Att rida en piaff och sedan släppa tygeln, böja sig fram och klappa hästen på halsen är som att släppa iväg fjädern.
Detta kommer faktiskt skapa en rädsla i hästen för att tappa balansen och den kommer börja hålla sig på ett annat sätt i piaffen.
Inte konstigt att Grand Prix ryttarna har så svårt med den ökade skritten, deras hästar är under högt tryck och så plötsligt ska de kunna rida med lite tryck. 
Inte konstigt att det ser stelt ut och ibland passaktigt.
Men detta kunde jag inte förstå förrän jag upplevt det själv.
Nu har jag upplevt det, jag törs faktiskt säga att jag verkligen förstår detta nu och att kunskapen landat i mig.

Jag älskar när sådant här sker, det gör mig bara mer ödmjuk för att man inte kan förstå det man inte förstår.
Så en handling av välvilja kan faktiskt ställa till det för hästen och upplevas precis tvärtom.

Mina ridpass som ska vara högintensiva bygger upp trycket i fjädern mer och mer desto längre vi jobbar och sedan är det mitt jobb att lätta på trycket så lite i taget att fjädern (hästen) inte flyger iväg (tappar balansen). Man kan ofta se det genom att hästen inte kan skritta utan ramlar över i trav hela tiden och detta uppstå mer och mer ju längre ryttaren ridit.
Lätt att tolka det som glädje, att hästen vill fortsätta jobba och bjuder men det är i de allra flesta fall pga att den tappar sin balans och försöker återfå den och styra upp den situation som uppstått som den börjar trava och sedan upplevs som om den inte vill skritta.
Kan vara värt att ha i beaktande när man rider sin häst nästa gång.

Vill jag idag belöna mina hästar rejält efter t.ex. en piaff/tramp och behöver få göra det som den sprudlande människa jag är (med klappar, kramar och lovord) ja då gör jag helt enkelt halt och sedan kramar jag om min häst.  

Hur tänker du kring detta?
Hur upplever du det att skritta din häst i slutet av ett ridpass och hur belönar du den då den gjort något bra och förändras detta under ridpassets gång?

Privata lektioner med Ewa Schaeder

Den 2:a augusti kom Ewa Schaeder hem till mig för lite privata träningar.
En av förmånerna med att vara representant är att få lite privat tid med Ewa på sin egen häst och det är verkligen ovärderligt.

Nu hade jag lyxen att ha Ewa hos mig tre veckor innan också (när hon hämtade hem kattungen) och även då fick jag en lektion.
Efter den lektionen hände det massor, känns som om vi kom ett halvår framåt i träningen av bara det passet.
Så nu när Ewa kom igen så tätt inpå så var det verkligen roligt att kunna få visa att det hänt massor på denna korta tid.

Jag red två ridpass för Ewa, ett lite lågintensivare och ett med lite mer samling.
Det kändes verkligen bra och jag fick så många bra nycklar med mig.
Att rida själv för Ewa gör att man kan gå in lite djupare på detaljer än vad man kanske gör på en vanlig kurs.
Vi har ingen annan att behöva förklara det vi gör för utan vi kan nörda ner oss hur mycket vi vill.

Vi hade mycket fokus under passen på min sits (skänklar och hand), Pilgrims framben och placeringen av hans vänster bakben.

Lite av det jag fick med mig var:

• Hitta ett läge för skänkeln längre fram vilket stabiliserar överlivet mer och att det är okej att sitta längre bak i sadeln än vad jag tror.  
• Vara noga med vart Pilgrim placerar sitt vänstra bakben och hjälpa honom att finna den mest optimala platsen för det. 
• Att gå långsammare in i och ut ur samlingen och trampet
• I trampet öka takten så det blir mer tramp än skolskritt för att det ska bli lite mindre belastning och lättare för honom
• Inte låta handen bli för hög

Summa summarum var det två super bra pass som ledde fram till många bra saker.
Det var även då vi fann att jag behöver hitta en stång för de lågintensiva passen och att det är dags att i de mer högintensiva passen rida stången på helt hängande tygel.
Så nu är jag taggad till öronen att träna, träna och träna. Bli buren av min fina häst och finna nya kopplingar tillsammans.

Slänger in två små filmsnuttar från passen. Blev inget filmat eller fotat, vi var bara koncentrerade men ett par korta filmsnuttar fick jag ändå. Så glad för dem! 


Privatträning med Ewa Schaeder #2 from Yvonne Odsberg on Vimeo.

Bra lektion

Igår hade jag telefonlektion med Ewa.
Temat för dagen var piruetter, centrering och följa böjningens riktning. 
Jag red Lilja med postkandaret och hade två tyglar i det så att en av tyglarna verkade som träns och en som stång.

Vi red piruetter ur öppna, först på tränset och sedan på stången för att notera olikheterna dem emellan. Väldigt nyttigt och intressant.
Sedan pratade vi mycket om handen och dess placering.
Det är som människa svårt att släppa kontrollen, ser det så ofta och brottas med det själv.
Tänker att det är så lätt att bara rida för stunden och inte för framtiden.

Tänk att du rider på en volt och hästen vill falla in.
Hur många ryttare sitter inte då och tränger hästen med inner tygel för att den ska ligga kvar på voltspåret?
I ställlet för att (som jag tycker) släppa kontrollen och tanken om att hästen måste följa voltspåret, låta handen vara kvar i sin rätta position och låta hästen falla in.
Att sitta och tränga hästen, så att den ligger kvar på voltspåret, kanske gör så att ni kan följa voltspåret det ridpass ni rider just då men det kommer inte lösa "problemet". Du kommer varje ridpass framöver få sitta och tränga hästen med din inre tygel. Det är att rida bara för det pass man just rider och inte att rida för framtiden och jag tror tyvärr att det ser ut så på många håll.
Hästen måste själv ta ansvar och förstå hur den ska förhålla sin kropp till det böjda spåret, att vi försöker ta över, kontrollera och tvinga ger inte en långsiktig lösning.
Istället måste vi finna andra vägar, förbereda hästen bättre och stärka den.
Först då kan vi få en häst som själv tar ansvar och utför rörelsen för att den kan och för att den förstått.

Att få möjligheten att utforska

Tänk så mycket jag lär mig hela tiden.
Det man tror man visste kan dagen efter visa sig bli något helt annat.
Det viktiga är att inte bli frustrerad av förändring och om allt plötsligt ställs på ända.
Att utvecklas och förändras är att röra sig framåt och inget är någonsin skrivet i sten. 

Pilgrim är kanske den känsligaste häst jag någonsin blivit buren av och han lär mig verkligen så otroligt mycket.
Hans absolut bästa egenskap är att han verkligen VILL berätta saker för mig, han VILL ha en dialog och han matar hela tiden mitt nervsystem med information.

Jag har nyligen skaffat mig en till sadel som ni vet, en väldigt viktig pusselbit i vår fortsatta skolning.
Så nu är jag tillbaka i bett-träsket. Just nu letar jag en stång att använda för de lite mer lågintensiva ridpassen.
Så just nu har jag 6 olika stänger hemma för att testa och ett par olika kedjor på det.

Pilgrim, eftersom han är så otroligt känslig, reagerar på minsta lilla. De betyder att om jag har kedjan endast en ring för spänd så blir han mycket frustrerad.
Det ska därför bli spännande att testa lite olika kedjor.
Den som ska bli mest spännande att prova är kedjan med en liten båge mitt under.
Min förhoppning är att den kommer ligga mer still (då Pilgrim vill ha kedjan väldigt lös) men den kommer också vara väldigt exakt och kanske lite "svår".    

Vad gäller stängerna så har jag några olika hemma som alla går att rida med två tyglar om man vill.
Jag vill hitta en stång för de lågintensiva passen.
De stänger jag ridit Pilgrim på innan har alla haft en liten rulle av något slag i tungfriheten.
En rulle som har haft till syfte att "störa" lite, något som har behövts under Pilgrims utveckling.
Men nu har många mentala bitar ramlat på plats och då behöver vi något som är mer tyst och stilla.
Till de högintensiva passen har vi en stång som är väldigt tydlig och direkt, och till de lågintensiva behöver vi hitta en som är lite långsammare och mer förlåtande samtidigt som den är "tyst".
Under skolningen kan olika behov uppstå gällande utrustningen och det är viktig att vara lyhörd för detta och försöka bilda sig en uppfattning om vilken inverkan olika t.ex. bett och stänger kan ha på hästen. 

Tanken är att jag ska provrida alla stänger och i kombination med de olika kedjorna.
Sedan måste jag utvärdera.
Så det kommer bli många pass och mycket tänkande, men det är precis vad jag älskar att pyssla med.
Tanken är att det blir ett inlägg här på bloggen när jag testat allt, även om upplevelserna kommer vara mina tillsammans med min häst men det kanske är lite intressant att ta del av ändå.

Hur tänker du kring utrustningen till din häst?  

Roadtripp

Vad är det bästa man kan göra först veckan på semestern?
Jo, ta en roadtripp med tjejerna genom Sverige och bara shoppa hästprylar.
På tre dagar åkte vi totalt 210 mil.
Vi hade lagt upp en grov resplan och sedan stannade vi på det som dök upp efter vägen.

Första stoppet var Liqusini hästsport strax utanför Uppsala. 

En jätte mysig butik med ett stort sortiment. 

Vi hade på skoj när resan började lagt en gräns på totalt 5 schabrak som snabbt ändrades till 5 schabrak var som en max gräns *skrattar* eftersom båda jag och Janet köpte varsitt schabrak på första stoppet. 

Stopp nummer två blev Örebro Ridsport som vi hittade genom Googling när vi åkte i bilen. 

Också det var en jätte fin butik som dessutom hade rea, på allt! 

De hade inte öppet så ofta men vi skickade ett sms och ägaren öppnade butiken bara för oss. Det är lyx det. 

Åter igen inhandlades schabrak.... 

Vi åkte vidare och i Skara svängde vi av för ett kisstopp och tror ni inte att det mitt emot macken låg en hästsportbutik! Vad är oddsen på det liksom!?
Dessutom låg det i samma hus en sportaffär som fått in en provkollektion av kläder som de sålde med 70% rabatt. Jag och Eva köpte en del kan jag säga...

Klockan började bli mycket och vi styrde bilen den sista biten mot Trollhättan.
Vi hade en tid att passa på Stall Liljegården som höll öppet bara för oss.
Vi hämtade upp Evas syster, där vi även skulle bo, och åkte till den lilla butíken med de vackraste handsydda schabrak du kan tänka dig.
Jag handlade inget schabrak, men jag vet vad jag ska önska mig nästa gång jag fyller jämnt.

Evas syster bodde på en jätte vacker gård med man, katt, höns och så klart hästar. 

Vi fick jätte god middag och sedan tittade vi på när Eva och hennes syster red. 

Helt perfekt, några timmar hade vi varit borta hemifrån och redan hade jag hästabstinens... 

Morgonen dag två bjöds det på jätte god frukost och sedan packade vi in oss i bilen och styrde kosan mot Börjes i Kungsbacka.
Där hittade jag både en ny tröja och ett par matchande ridbyxor.
Sedan var det dags för Ullared och GeKås...

Vi valde verkligen en perfekt dag för det var väldigt lite folk på GeKås.
Men när vi var klara var vi ändå helt slutkörda.
Så då var det gött att sätta sig i bilen och åka 15min till nattens boende.
Men först hade vi ett litet hinder att överkomma, packa in allt i bilen...

Boendet för natten var en jätte gullig lägenhet som vi hyrt som dessutom visade sig ligga på en hästgård.
Så vi åt en god middag, tog en promenad till stallet och tittade på lite hästar och sedan åt vi ost och kex i solnedgången.
Södra Sverige är verkligen otroligt vackert, blir en härlig kontrast till vårt Norrland.

Sista morgonen rullade bilen mot Perstorp och resans sydligaste stopp, Kapson.
Jonna på Kapson hade öppet bara för oss och vi blev där i nästan 3h.
Vi provsatt sadlar, blev bjudna på fika och så klart handlade vi.
Jag köpte minst, blev bara ett par nya kapsontyglar, sådana utan hakar, men det såg ni ju i förra inlägget.

På Kapson skedde också resans kanske viktigaste leverans, lilla Kajsa Kavat.
Ewa Schaeder har en elev i Skåne, en elev till vem jag för ett par år sedan provred en häst här i Sundsvall som hon sedan köpte och nu hade hon en hittekattunge som Ewa blivit kär i.
Så nu skulle Kajsa få åka 92 mil bil med oss hem till Sundsvall och sedan som ni vet kom Ewa till mig dagen efter vår hemkomst och hämtade lilla Kajsa.

Kajsa var den bästa passageraren i bilen.
Sov som en stock när vi körde och spatserade glatt runt i sele så fort vi stannade.
På vägen hem stannade vi på Charlies i Jönköping och där charmade lilla kajsa hela personalen när hon så kavat traskade runt i butiken och shoppade.

Älskade lilla katt, tänk vad snabbt man kan bli kär i någon.
Resten av resan hem gick så bra och det blev verkligen 3 super lyckade dagar.
Nästa år blir det säkert en ny resa, då kanske ner i Europa...