God Jul!

God Jul och Gott Nytt År önskar vi er alla!
Här på Stall Nordansjö tar vi vara på den lediga tiden och myser rider och bara spendera en hela massa tid tillsammans.

Ensam är inte alltid stark och konsten att visa sig värdig

Lilja är verkligen den tydligaste häst jag mött.
Hon har en glasklar bild över livet och världen och hur saker och ting ska vara.
Hon är redig och kan ta vara på sig själv och har dessutom uppfostrat 6 ungar.
Om man inte känner henne eller inte har samma syn på hästar som mig så skulle man kalla henne tjurig.
Tjurig av den anledningen att hon inte kommer göra som du önskar om hon inte ser någon anledning till det.

Jag tänker att detta är otroligt viktigt, att man ser hästen för den den är och inte försöker göra den till någon eller något annat.
Min och Liljas relation kräver helt enkelt att jag är tydlig med varför vi ska göra på ett visst sätt, förklara för henne varför, förstå att hon uppskattar rutiner väldigt mycket och inte minst att jag är rättvis och visar mig värdig.

Så med detta sagt vill jag berätta lite historier från vår vardag, alla som lärt mig något viktigt och verkligen visat mig vem Lilja är.
För Lilja hon är inte bara hon verkligen ÄR.

Rättvisa
Varje morgon när jag leder ut hästarna har jag redan lagt höet i hagen så det finns där när de kommer ut.
För leder jag ut Cappe, ca 10m innan grinden knyter jag upp hans grimma och håller den endast om halsen.
När vi kommer fram till hagen och jag vet att han tagit riktning mot höet släpper jag honom lös och stänger sedan grinden bakom honom och hänger upp grimman.

Efter Cappe leder jag ut Lilja och Pilgrim samtidigt.
Pilgrim bredvid mig och Lilja efter på långrep.
När vi kommer till grinden stannar vi, jag knäpper upp Pilgrims grimma, håller den med en hand, öppnar grinden och släpper honom sedan lös.
Efter det har jag lett in Lilja, vänt runt henne, stängt grinden och sedan släppt henne lös.

Varje morgon samma rutin och varje morgon kämpar Lilja emot att vända runt vid grinden.
Så har vi hållit på tills jag en dag tittade på henne och verkligen kom på mig själv.
Jag hade bestämt att vi skulle göra på detta sätt utan att faktiskt fråga vad hon tyckte om saken och vad tyckte hon?
Jo hon tyckte att jag var fruktansvärt orättvis.
Hon som var mest noggrann fick inte förtroendet att gå lös in medan de där pojkvaskarna fick det och dessutom hann de då äta mer hö än henne.
Så varje morgon hade hon tydligt visat att jag skulle ta av henne grimman direkt och sedan stänga grinden och varje morgon hade jag "tvingat" henne vända runt.
Snacka om att hon måste tyckt att jag var helt döv fast än hon "skrek".

Nu tar jag av grimman på henne direkt innanför grinden och hon är så nöjd.

Förtroende
Lilja är en otroligt stabil häst med alla fötterna på jorden som aldrig blivit rädd för något (förutom den gången det rasade snö från taket bakom oss).
Men när vi red ut för några veckor sedan märkte jag något som hon verkligen var rädd för.
Egentligen är rädd kanske fel ord då hennes beteende är helt naturligt och väldigt klokt.
Vi red upp på berget och hela vintern har det runnit vatten i diket bredvid, det har runnit vatten fast det varit -15 grader och jag funderar på om någon grävt fram någon källa eller nått uppe i skogen. 
I vilket fall, vattnet letar sig över vägen på sina ställen och där har det blivit is.
Att rida över isen är inget problem men sedan kom snön.
Detta har gjort att det bildats som en skorpa av snö och under den rinner vattnat och det har blivit sprickor i snön.
När man närmar sig en spricka knakar hela snön och det låter som om det ska brista.
När vi kom till ett sådant område och det började knaka i isen tvärstannade Lilja och slängde sig bakåt.
En väldigt klok reaktion om det varit en sjö under och hur ska hon kunna veta att det inte var det.
Sedan vägrade hon att gå nära igen.
Den andra hästen som var med gick fram och tillbaka över isen, men hon brydde sig inte.
Den där lilla hästen kan jag väl inte lita på sa hon.
Jag hoppade av och försökte leda henne över där sprickan var som minst (den gick över hela vägen) men hon blåvägrde.
Jag försökte och försökte men det gick inte.
Jag försökte hela tiden leda henne över där sprickan var som minst eftersom jag tyckte att jag visste bäst, men när man är med Lilja då vet man aldrig bäst.
Så till slut kom jag på det, tittade på henne och frågade "vart vill du gå över".
Hon var väldigt tydlig, hon kunde absolut gå förbi ute i diket på andra sidan där det var vatten och inte is. 
Sagt och gjort, hon fick välja väg och vips hade vi tagit oss förbi.

Behövd 
Då Lilja är väldigt självständig så tycker hon inte alltid att hon behöver någon annan.
Precis sådan var Cappe också när jag köpte honom.
Men min och Cappes relation växte otroligt mycket när han skadade sitt öga och jag fick behandla honom i 12v.
Det blev på något sätt ett bevis på att jag verkligen fanns där för honom och alltid kommer finnas där.

Lilja tycker absolut att det är rätt roligt att hitta på saker med mig och så är jag ju bra att ha när hon är hungrig men inte så mycket mer.
Relationer tar väldigt lång tid att bygga och vi båda tycker absolut jätte mycket om varandra.
Jag älskar verkligen henne och jag tror att hon älskar mig också, men hon behöver mig inte om ni förstår vad jag menar.
Jag har inte lyckats visa mig värdig och nödvändig än helt enkelt, så där på riktigt.

Men för ett tag sedan hände en grej som jag vet ändrade henne syn på mig och jag fick ett extra par poäng på behovskontot.

Jag skulle hämta Lilja i hagen och som vanligt kom Pilgrim i full fart "hej matte, vad händer, vad gör du, ska vi göra nått?".
Han puttar alltid undan Lilja och tar plats.
Men jag viftade bort honom innan Lilja hunnit flytta på sig.
Jag såg verkligen hur hon stannade upp i tanken, tittade på mig och bara "hmmmm, du höll mitt område".
Jag såg verkligen hur mycket hon uppskattade det.
Så från dess har jag varit otroligt noga att så fort jag kommer till henne med grimman så ser jag till att hon inte behöver flytta på sig för Pilgrim.
Från en början litade hon inte på att jag skulle klara av denna uppgift och flyttade sig även fast jag höll undan Pilgrim, men ju mer tid som gått desto mer litar hon på mig och nu har jag fått förtroendet att ha denna uppgift.   
Och faktiskt en sådan liten sak har stärkt vår relation.
Jätte häftigt.

Det finns så mycket mer att berätta t.ex. om hur det är när hon valt en väg att gå lite snabbar än jag hunnit berätta vilken väg jag tänk, eller hur hon uppfostrar mig med små nyp när hon tycker jag gjort fel, eller alla pussar jag får så fort jag sätter mig ned på golvet i boxen men jag nöjer mig här för idag.

Summa summarum vad har jag lärt mig av detta, jo att alltid lyssna på vad Lilja har att säga när vi inte tycker lika.
Och att tänka på att det samma gäller i alla mina möten med hästar, bara för att vissa hästar inte har en lika tydlig röst och åsikt som Lilja så betyder det inte att de inte tycker något.
Så stanna upp och lyssna på din häst så ofta du kan, lovar att de har massor att berätta och du kommer lär dig så mycket om dig själv.
Och inte minst, det kommer stärka er relation.

Pilgrims färg

Nykläckt

Pilgrims färg har alltid fascinerat mig, inte bara att den är otroligt vacker det är också helt otroligt hur mycket den förändras från år till år. 
Men jag måste nog säga att han blir mer och mer vit.
Eftersom hans pappa är Appaloosa så har han fått sin färg därifrån och uppfyller alla kriterier för att ha en godkänd "Appaloosa färg".
Så förutom färgen man ser på pälsen så har han även randiga hovar, marmorerad hud och en vit sclera i ögat.
Om jag läser på lite om färgerna på Appaloosahästar så tror jag att Pilgrim har färgen Varnish roan.
Det betyder att han kommer bli mer och mer stickelhårig.
Ska bli spännande att se om det avtar och färgen stabiliseras eller om han till slut är helt stickelhårig.

https://good-horse.com/genetics-evolution/introduction-appaloosa-patterns-genetics/

Så här kommer lite bilder på Pilgrim fram tills idag.
De fösta bilderna har så klart Emma tagit eftersom han bodde hos henne då <3
Pilgrim flyttade till mig först som femåring.

2010: Som föl hade han endast lite vitt på rumpan

2011: Som ettåring var han mörkare fux, fortfarande med endast lite vitt på rumpan

2012: Som tvååring hade han blivit helt stickelhårig och väldigt ljus i färgen

2013: När han blev tre hade han mörknat igen men med lite vita stickelhår och prickar i pälsen.

2014: Fler vita prickar och lite mer stickelhår

2015 sommar: Pilgrim 5år, väldigt lik som han såg ut som fyraåring

2015 höst: lite mer stickelhår vi sadelgjords staden

2016: 6år och det vita på rumpan har spridit sig mer

2017: 7år och det vita på rumpan har blivit ännu mer och även bringan och halsen börjar bli mer stickelhårig

2017 höst: Det vit på bringan har spridit sig än mer upp på halsen

2018 vår: 8år och med denna vinterpäls ser man tydligt att Pilgrim fått än mer stickelhår över kroppen

2018 höst: Sommarpälsen som 8åring, rätt stor skillnad som inträffat på de 3 senaste åren.

Att förstå och ta ansvar

Jag har varit sjuk, jag har varit så himla sjuk.
Har aldrig haft influensan tidigare men nu har den slagit till med full kraft.
Det är anledningen till att det varit rätt tyst här på bloggen under den senaste tiden.
Jag har inte orkat göra nått och än mindre rida.
Nu börjar lite styrka komma tillbaka och jag orkar rida en häst om dagen.

Det är verkligen perfekt ridväder just nu, kallt men inte för kallt.
Ridbanan är helt gudomlig. Den är platt, hård, utan is och med lite snö på. 
Då är det extra jobbigt att inte ha orkat rida men nu är jag snart på banan igen.

Pilgrim han är piggare än piggast.
Nu när han är i en sådan bra kondition, van att bli tränad varje dag och fulla av arbetsglädje och energi då är det inte roligt att bara stå i hagen tycker han.
Förra veckan när jag trodde jag mådde lite bättre så red jag honom, han hade då stått i 5 dagar.
Det var som att sitta upp på en bomb...
Så mycket energi som ville ut och jag var seg och mosig och sjuk, inte så bra kombo. 
Men jäklar vad han imponerade på mig!

Ewa pratar ofta om att hästen ska förstå sin roll i sammanhanget och jag tycker att just det är otroligt viktigt.
Men det är något som hänger ihop med den skolning man gör och desto mer skolning hästen får desto mer förstår den sin roll skulle jag vilja säga.
Dessa två saker hänger ihop och jag anser att om man gör det rätt så kan inte den ena finnas utan den andra.

Så när jag satt där på Pilgrim som var som en handgranat utan sprint så kände jag mig ändå helt trygg.
Varför?
Jo, för han tog ansvar.
Jag kunde verkligen känna att han förstått och att han tog ansvar för sin kropp men även att han visste hur det han gjorde skulle påverka min kropp.
Och han ville inte göra något som skulle sätta mig ur balans.
Därför kände jag mig trygg, han tog hand om mig även om han själv var pigg.

Jag märkte också att skolningen lärt honom att hantera så pass mycket energi.
Förr när han blev så här pigg ballade han lätt ur.
Han blev lite "galen" och oberäknelig, vilket är helt naturligt för en häst som får ett sådant kraftigt energipåslag.
Men med skolningen har han gradvis lärt sig hantera mer energi och nu var det inget problem, han var helt med hela tiden och kunde hålla fokus och hantera energi.
Jag blev jätte imponerad.

Så trots att vi fick skritta i 30min på timglaset (vår landa-övning) så var han så himla duktig.
Hade detta inträffat för ett år sedan hade jag inte kunnat rida honom, det hade bara varit att hoppa av.
Men nu var det inga problem. 
Att han dessutom är världens sötaste och roligaste lilla knasboll med en stor portion humor gör ju inte saken sämre.
Han är så himla älskvärd.

För han var ju tvungen att få ut sin energi och hitta någon form av pysventil och sättet han löste det på var så himla gulligt.
Han stannade, körde ned huvudet mellan frambenen medan han pep och ruskade på det samtidigt som han sköt rygg.
Han sa att det var en bock utan luftsprång *skrattar*
På så vis kunde han få ut sin energi utan att jag blev påverkad i sadeln och jag kunde låta han få utlopp för det utan att skapa någon spänning oss emellan.
Det var nog det häftigaste jag någonsin upplev.

Jag törs faktiskt säga att Pilgrim härmed är en skolad häst. 
Ska bli så himla spännande att se vart vi är om 5år, han har på slutet verkligen visat mig vad han börjar bli fysiskt kapabel till och jag inser att jag har en häst som har förutsättningarna för skolorna ovan mark. 
Men om jag kommer kunna guida oss dit, det är en helt annan femma.
Men jag har ju min bästa Ewa som stöd på vägen.

Knasboll!

Det unika är det viktiga!

I helgen som var hade vi den bästa av dagar i stallet.
Jag hade lektion med både Steffi och Janet och vi passade även på att jämföra Steffis "nya" sadel med min.
Båda är av modellen Ecuyer men olika årsmodeller.
Så lika men ändå så olika.

Att testa sadlar på olika hästar och olika ryttare är så otroligt givande, man får ett svar direkt.
Man kan tro att en viss sadel kommer vara på ett visst sätt på en viss häst, men man får inte glömma bort ryttaren i denna kombination.
Man kan prata teorier hit och teorier dit, men teori är aldrig verklighet och varje stund är unik och ingen är någon annan lik.
Så det som teoretiskt kan verka så rätt kan i en annan situation vara helt fel och det man kan tycka borde vara fel kan vara helt rätt.
Hur förklara man det liksom?

De två Ecuyer sadlarna ser så lika ut från sidan men har väldigt olika säten.
Min sadel (den beigea) har ett smalt, hårt säte som för mig verkligen stimulerar nervsystemet.
Steffis sadel (den bruna) har ett brett och mjukt säte.
Men min sadel som jag tycker är bäst i världen (partisk) passade inte alls lika bra för t.ex. Janet.
Skillnaden på både henne och hennes häst i Steffis sadel var enorm.
I den sadeln blev allt perfekt och i min sadel blev det inte alls bra.

Att förstå att det inte finns några givna svar är det viktiga.
Detta gäller i allt, för vi är alla unika och det kommer aldrig finnas mallösningar.
Vi människor önskar svar (gärna i punktform) hur man ska lösa ett problem men det finns inte.
För facit för dig är inte lika det facit som gäller för mig.
Absolut spelar teori en viktig roll i världen men vi kan inte stirra oss blinda på teorier.
Det finns saker där man nog kan säga att det inte är något att ens överväga men inom ramen för det som kan vara bra är nyanserna oändliga.
Så det som är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig.
Det viktiga är att alltid våga testa och utforska, vara nyfiken och faktiskt fundera kring de svar du får.
För i slutändan måste du våga lyssna till dig själv och din magkänsla, den är det bästa du har.

KAN du det du VET?

Att ha den otroligt stora förmånen att få möta så många olika hästar och människor är enormt utvecklande.
Varje dag lär jag mig så otroligt mycket men framför allt lär jag mig om vad som verkligen är viktigt, på riktigt.
Jag märker idag vilka otroligt stora brister det finns i hästkunskap.
Hur mycket människor gör för att de lärt sig att det ska vara så men inte varför och sedan analyserar de det inte vidare.
Men även hur mycket man INTE gör för att man aldrig fått lära sig att det är viktigt. 
Ridskolor är fantastiska, tänk så många människor som får möjlighet att vistats med hästar tack vare dem men även här ser jag hur lite kunskap man idag förmedlar till sina elever.
Många rider på ridskola och efter det köper man en egen häst, men de är helt oförberedda på vad det verkligen innebär på fler än ett plan.

Jag tänker på hur det ser ut i samhället, att den som sitter på mycket kunskap har en fördel och många håller inne på det de vet.
Men jag tänker också vad otroligt viktigt det är att vi hästmänniskor delar med oss till varandra.
Alla kan lära sig nått av alla, det är är jag helt övertygad om.
Kunskap bygger mycket på erfarenhet och erfarenhet får man bara genom tid, investerad tid.
Men tyvärr vill de flesta idag kunna allt på en gång utan att träna.
Man tror att bara för att man vet något så kan man det, men det är bara att missleda sig själv.

Jag vill därför dela en historia med er som visar på det här med att VET och KUNNA och den stora skillnaden dem emellan.
Texten nedan kommer härifrån: http://www.ekelundplars.se/nyhetsbrev-blogg/nyhetsbrev-9-28580689

Så börjar hästvärlden bli full av chaufförer?
Är det det vi börjar se konsekvenserna av?
Hur mycket bidrar den stress människor lever i idag och hur mycket beror på att vi vill ha snabba lösningar på något som i själva verket är helt unika situationer?

För vi får aldrig glömma att ekvationen häst + ryttare är helt unik och det kommer aldrig finnas universallösningar. 

Just det unika som häst och ryttare bildar tillsammans är något som jag haft mest fokus på på slutet.
Det har gett mig så många insikter och mycket som jag redan vetat har landat i egenägd kunskap.   
Detta är också det absolut svåraste att lära ut och förmedla; det unika som bildas mellan en häst och en människa.
För hur förklara man att det som är "rätt" svar i en situation inte nödvändigtvis är det i nästa, hur lika de än kan verka.