Stor pojke!

Sitter här och njuter av helgen.
Vi har det så himla bra jag, Tomas och Em!!!

Idag tog Emma några bilder av mig och Prickig, lilla killen börjar bli stor nu.
Både mentalt och i kroppen!
Dessutom har han fått ha Nokkes stång i munnen de sista gångerna vi ridit bara för att vänja sig.
Funkar super, så nu är det Prickigs stång.
Tror Nokke med glädje ger den till Prickig. 

Prickig har även lärt sig att bli tränsad och ta stången själv samt ställa sig vid uppsittningspallen så matte kan komma upp.
Så duktig!

I ridningen har det kommit ännu mer balans och han börjar använda sina bakben mer och mer korrekt.
Det gör också att han börjar hitta en eftergivenhet, avslappning och fin böjning.
Vi har fortfarande många kroppsdelar som är "all over the place" och det saknas styrka men utvecklingen han har gjort på 3 månader är fantastisk.
Han börjar förstå vad som känns bra och vad som känns mindre bra i hans kropp.

Han är så underbar!
Mitt fina hjärta!

Första advent och finbesök

Burken med kor hittade jag på bakluckelopisen på Täby i somras.
Så underbar!

Ser så otroligt mycket fram emot denna helg då vår bästa Em kommer upp!
Dessutom är det första advent och jag har pyntat vår gård och vårt hus. 
Det är verkligen något speciellt med denna tid på året.
Det blir mörkare och jag lider av bristen på dagsljus men samtidigt blir det så otroligt mysig med alla ljus och lampor och pynt att jag blir alldeles varm!

Jag älskar verkligen julen!

Dörren in till höladan är nyligen målad vit (var grön innan) och den har därefter fått en julkans nu inför advent

Efter att jag pyntat klart det sista igår och satt upp adventsljusstakar i sommarhuset tänkte jag motionera pojkarna.
Men då började det spöregna!
Fasen!
Så där sprack de planerna då det ganska snabbt blev halt.
Som tur var var det hala borta imorse.
Så det blev mys och hovfix istället och en massa mulpussar.

Rusta hade adventsljusstakar för 25kr!
Så i år har även sommarhuset blivit pyntat.
Lyser upp så fint på gården.

Det roligaste rummet att pynta inför julen är köket.
Vårat kök klär verkligen i sin julklädsel.
Mysfaktor på högsta nivå!

På söndag är det skyltsöndag här i stenstan i Sundsvall.
Då ska jag och Em dit och mysa och kanske köpa något gott och juligt att äta.
Hoppas även på att hitta något fint julpynt!

Men självklart kommer det även bli en massa häst i helgen.
Prickig har sagt att han längtar efter att få visa upp sig.
Hoppas bara underlaget blir bra, för just nu är det skit rent ut sagt.

Hoppas ni alla får en mysig första advent!

Inte med öronen

Jag vet att en del av er som läser här är helt ointresserade av det jag skriver om det själsliga eller andliga.
Dock kommer det komma sådan inlägg ibland och detta är just ett sådant.
Ni som inte vill läsa om sådant kan således bara hoppa över dessa inlägg och fortsätta ta del av det jag delar med mig av om ridning och träning av hästar och människor istället.
Dock kommer detta perspektiv ändå slå igenom lite här och där.

För jag kan inte prata om hästar och min relation till dem utan att knyta an till just det själsliga och spirituella.
Vi lever i en värld full av stress och yttre "måsten".
Vi tappar lätt oss själva och springer på i ett jätte stort hamsterhjul tillsammans med resten av världen.
Ju fler som springer ju fortare snurrar hjulet.

Men hur stannar vi, hur hoppar vi av när vi inte vill vara med längre?

Många människor har funnit meditation, yoga mm. som ett sätt att landa och jorda.
Men det som det hela egentlige handlar om är att hitta tillbaka till sig själv och att vara medveten i NU:et.

För mig är hästarna detta, de får oss att vara närvarande här och nu och det är bara då som vi kan uppleva sann kommunikation och förståelse oss emellan.
De befinner sig i detta tillstånd hela tiden och väntar på oss där. 

När man väl upplevt detta vet man att det är då man kan svara på existentiella frågor så som "vad är meningen med livet?".
Allt här blir så självklart och okomplicerat.

Hästarna lär oss lyssna, men inte lyssna så som vi brukar med öronen utan att lyssna med hjärtat.
Men att lyssna utan att använda sitt logiska tänkande är ibland mindre lätt.
På senaste tiden har jag t.ex. hittat fjädrar lite varstans.

De två på bilden ovan har jag hittat i Cappes box.
Den svarta är från en korp och den vitbruna från en duva.

För ett par dagar sedan hittade jag en vit fjäder inne i köket och på nätterna drömmer jag om fjädrar.
Minns att jag hade en sådan här period när jag var liten också, då jag hittade en massa fjädrar lite varstans.
Tror helt klart att någon försöker säga mig något men jag förstår inte vad.
Vet att svaret finns där bara jag lyssnar på "rät" sätt och då är det inte mina öron jag skall använda.

Men det är inte alltid så enkelt, jag jobbar med mig själv hela tiden, att vara just närvarande i nuet men självklart får vi alla bakslag.
I måndags var en sådan dag, då jag blev så där tokstressad av alla mina "måsten".
Så igår när vi åkte hem från jobbet kom Tomas med en liten present.
En handgjord chokladkaka från Choklad House med saltlakrits.
Han tyckte jag behövde den då jag varit så stressad dagen innan, hur fint är inte det!?
Han är ju bara finast!

Och på kvällen igår när jag red var Prickig finare än någonsin!
Bakbenen kom på plats och ur det en jätte fin form.
Lycka!
Vårt bästa ridpass hitintills!

Är så lycklig för alla mina fina som finns där och hjälper mig flyga de dagar det är lite mindre lätt.

"I ride my spirit horse, when I need to rise.
 High above it all, he helps me fly.
 On to that place, were my soul can soar.
 Gets me back on course.
 I ride my spirit horse.

I ride my spirit horse, when I´m feeling down.
And he lifts me up, of the ground.
On to that place were my soul can soar.
Gets me back on course.

I ride my spirit horse."

Mary Ann Kennedy

 

 

Övningar - att rida i halsring

Fick så otroligt fin respons på mitt inlägg om att rida i halsring, så på er önskan kommer här lite tips och övningar man kan göra för att utveckla sin halsringsridning.

Det absolut lättaste man kan göra är att försöka komma bort från användandet av tyglar och bett i den vardagliga ridningen.
Ge alltid hästen att chans att hinna svara på din kropps signaler innan du tar i tyglarna, detta är nyckeln till att uppnå känslan av att vara en kentaur.

Det är inte svårt att rida i halsring och i den vardagliga ridningen kan du göra små saker som alla bidrar som förberedelser:

• När du ska svänga: titta dit du ska, flytta ditt fokus och lägg ett litet tramp i inner stigbygel.
  Ge hästen en chans att hinna svara på detta innan du guidar den med tygeln.
• När du ska stanna eller sakta av: andas ut, slappna av och bli still i höften.
  Återigen ge hästen en stud på sig att hinna svara på detta innan du tar i tyglarna.
• När du ska ska göra en uppgång eller starta: andas in, le, räta upp dig, öka din energi.
  Se om hästen lyssnar på detta innan du försiktigt för till skänkeln (spänner musklerna i benen)

Om du alltid gör detta kommer din häst mer och mer lyssna på din kropp och du får ett bra utgångsläge för att plocka bort huvudlaget. Att använda sin andning och vikthjälper tycker jag man ska göra oavsett om man vill rida i halsring eller inte men att ha det som grund underlättar otroligt mycket den dagen tränset åker av.
Att rida i halsring tar bort din möjlighet till micromanagement, något som vi som ryttare tyvärr kan vara allt för bra på. Nu måste man istället våga låta hästen prova och ge den tid att hinna svara.
Något som faktiskt är lika viktigt oavsett om man har träns på eller inte men som många inser först den dagen de tar bort sina tyglar.

När det sedan är dags att rida i själva halsringen finns det lite extra saker/hjälper att lägga till.
Tänkte att vi fokuserar på start, stopp och svänga till att börja med, det kommer vara mer än tillräckligt.

När ni börjar rida med halsring kan ni med fördel låta tränset sitta kvar på, gör en knut på tyglarna så de inte är i vägen och försök att inte behöva ta i dem. Låtsas helt enkelt som om de inte är där.

Att träna på med halsringen:

• Stanna: Gör samma som innan (andas ut, slappna av och bli still i höften), lyssnar hästen på ett röstkommando kan du även lägga till det men först efter att hästen fått chansen att lyssna på din kropp. Som en sista hjälp (om hästen inte förstått signalerna innan) kan du ta lite i halsringen, ju närmre hästens huvud du för halsringen ju tydligare blir signalen för hästen. Men flytta den inte längre upp än du behöver.
  När hästen förstått dina signaler och stannat kan du gärna ge den en godis.
  Då blir det alltid trevligt att stanna och det kommer du ha mycket nytta av.
  
• Svänga: Gör samma som ovan (titta dit du ska, flytta ditt fokus och lägg ett litet tramp i inner stigbygel). Funkar inte detta är det dags att guida hästens nos. Här är det perfekt att ha ett dressyrspö eller en pinne. Visa den för hästen bredvid dennes huvud på motsatt sida du tänkt sväng till. Alltså vill du svänga till vänster visar du spöet på höger sida. Snurra spöet långsamt i en cirkelformad rörelse samtidigt som du långsamt för det mot hästens nos. Flyttar inte hästen på huvudet (i detta fall åt vänster) kommer du nudda den på nosen med spöet. 
  Eftersom hästen följer sin nos kommer du på detta sätt kunna svänga hästen.
  
  Här måste du vara noggrann med att aldrig göra mer med spöet än du behöver men också våga träffa hästen på nosen om det behövs. När de väl fattat denna hjälp kommer du i de fall inte hästen lyssnar på din kropp och blick endast behöva visa spöet i periferin och hästen kommer svänga.
  
• Starta: inga konstigheter, här gör du precis som vanligt när du rider och så som jag beskrev ovan.

När det fungerar att starta, stanna och svänga utan att du behöver ta i tyglarna kan du när du känner dig redo ta av tränset. Vill man ta det i steg kan man ta bort tyglarna men behålla tränset på.

Att hästen drar iväg, sticker, bockar eller inte går att kontrollera när man endast rider i halsring är inte själva halsringens "fel". Halsringen i sig skapar inte ett "dåligt" beteende hos hästen.
Utan det är snarare ett förtroende "problem" man har som maskerades med hjälp av tränset.
Att den däremot inte förstår dina hjälper i endast halsringen är inget konstigt och går snabbt att träna.

Funderar på att göra en liten instruktionsfilm då det kanske blir ännu tydligare än att försöka förklara i text. Finner jag tiden och ni vill så ska jag fixa en film.

Men fram tills dess är det bara att ni provar utifrån det jag skrivit ovan.
Lovar att ni kommer ha en massa skoj med er vän!

En vanlig lördagkväll

Som vanligt känns det som om helgen rusar förbi.
Lördagen var fylld med namngivningsceremoni och födelsedagsmiddag och på söndagen var jag till ett vinterklätt Bräcke och höll lektioner i ett lite för kallt ridhus.
När tiden går så här fort gäller det att hinna fånga de små ögonblicken och hinna stanna upp och njuta lite av vardagen.

I lördagskväll fick vi ett sådant ögonblick.
En underbart mysig kväll i stallet.

Jag och Tomas tog in hästarna och Tomas ledde Prickig och Cappe samtidigt.
Harmonin i hagen nu är helt otrolig!
Prickig kom till oss med sin lugna och kloka energi, de blev 4st hästar i hagen och där med mer av en flock och det var som allt föll på plats.

Man vill bara vara i den energin hela tiden och att vara i stallet på kvällen när alla hästar kommit in är helt underbart.

Harmoni

Efter att jag och Tomas tagit in hästarna blev det en lång stund med mys och borstning.
Tomas och Prickig stod och njöt i varandras sällskap, det är så härligt att se, de är verkligen på samma våglängd de två.

Att bara var tillsammans och njuta i varandras närhet och i tystnaden som uppstår är nog det bästa som finns. 
Det infinner sig ett lugn i både kropp och själ och varje cell i ens kropp får möjlighet att andas.

Detta är min meditation, mitt andrum, min magiska plats och att få dela den med Tomas gör den ännu mer magisk och speciell. 

När vi hade laddad våra batterier nattade vi hästarna och fortsatt mysa i soffan inne sedan.

Prickig är så söt, har snart lärt sig Cappes kvällsrutin.
Innan jag släcker stallet får alla hästar en bit morot.
Cappe "måste" byta sin morot mot en puss och nu kan Prickig göra samma sak.
Dock är Ps mule lite för stor och rund för att kunna pussas lika bra som Cappes genom "pussluckan"  *ler*

Nu börjar landskapen förbereda sig för den kommande snön och marken är frusen och hård.
Nätterna är klara och mörka och vi fyller våra hem med ljus.
Men störst just nu är nog ljuset i mitt hjärta.
Jag är så lycklig, allt känns så fridfullt och vackert, tror vi kommer få en magisk vinter.

På fredag kommer Em!
Jag längtar så jag snart spricker!
Ska fylla huset med ljus och jul och kärlek tills hon kommer och sedan ska vi njuta av en magisk första advent tillsammans <3.

Massa tankar

Vacker present/tecken som låg i Cappes box förra veckan

Hela huvudet är fullt med tankar och funderingar som vill ut.
Skulle kunna skriva hundra inlägg men jag vet inte riktigt hur jag ska få ut allt i strukturerad ordning.
Men ska i alla fall försöka få ur mig lite nyttiga övningar och tips för att rida med halsring i ett inlägg.
Och även mina tankar kring det här med korrekt och felaktig belastning av hästen.
Kanske främst ur perspektivet "hästens ben" och dess vinklar.

Igår åkte Missi "hem" till sitt liv som travhäst.
Hon har gjort en otrolig resa, även om hon har långt kvar.
En otroligt speciell lite tjej som kräver mycket av sin människa. Att förtjäna hennes förtroende var som att hålla en fjäril i handen. Så ömtålig, så flyktig, så vacker.
Även ett helt inlägg om henne väntar.

Blev inget gjort med pojkarna igår förutom hovvård.
Det hade spöregnat hela eftermiddagen och kvällen, så när de kom in var de blöta och trötta.
Då var det skönast för dem att få lite god mat och sedan sova i sina torra boxar.

Så ikväll är ambitionen att träna med dem båda.
Jag och Cappe är anmälda till en träning i Working Equitation den 4:e januari.
Åh så spännande!
Och den 6:e januari är det en dressyrtävling där de kör WEs dressyrprogram som jag är lite sugen att också var med på. För någonstans måste vi ju börja...

Så ikväll kanske det blir lite programridning.
Undra om jag kommer ihåg hur man gör???
Det var inte direkt igår vi pysslade med det.
Men gillar tänket i WE och vi får ha vår vanliga utrustning så det känns helt okej och lite lockande faktiskt.

Det är i alla fall roligt att ha något att längta efter och att sätta upp mål kring.
Gillar att ha mål, även om känslan allt som oftast vinner. *blink*

Helgen som gått

Glad pojk som fått en lägenhet med fönster.

Så har ännu en vecka passerat och en till helg är till enda.
Denna helg inleddes med fest med jobbet och avslutades med mys i soffan.
Där emellan var svärföräldrarna här och vi hann även med en del gårdsarbete. 

Vi flyttade om lite boxdörrar i stallet, alla dörrar har inte "fönster" men nu har vi flyttat runt dörrarna så alla hästar fått en lägenhet med fönster. 
På gården hann vi kratta klart det sista gruset på parkering framför stallet, bära undan de staketstolp vi bytt i vinterhagen, slänga en massa ris och täcka för ingången inför vintern till källaren under garaget.

Tomas pappa hjälpte oss även med att byta avlopp till tvättstället på övervåningen.
Så nu slipper jag få stopp i det hela tiden, lycka!

Annars har det blivit en del mys, god mat och igår avslutade vi kvällen med en film.

Prydlig parkering för 3 bilar.
Nästa år ska jag ta mig tusan ha tid och råd att måla stallet!

Jag hann även med en ridtur igår.
Stackars pojkarna har bara gått 3 dagar denna vecka...
Men ibland blir tiden knapp men nu tror jag det värsta är gjort och snön är mer än välkommen.

Cappe var super fin, vi tränade lite delar ur WEs dressyrprogram.
Gick förvånansvärt bra.

Prickig var piggare än piggast.
Longerade honom och han sprang och pep och slängde med huvudet.
Sedan red jag lite, han var jätte laddad och funderade på att bocka några gånger.
Men matte förklarade för honom att det var för halt i gräset för det.
Så när jag ridit klart blev det lite mer longering för att få ut den sista energin.

Jäklar vilken fin trav den pojken har.
Skulle kunna longera han i oändlighet och bara njuta av att titta på honom.

Ikväll har jag 5 lektioner, får se om jag hinner rida något sen.
Annars kanske de får springa lite i snöret i alla fall.

Cappe berättar

Jag såg på Alexandras blogg igår att hon låtit Lovisa på Urhasten.se/ läsa av/ha en session med en av hennes hästar.
Jag har känt på slutet att Cappe varit redo att berätta lite om hans tidigare liv.
Något jag vet väldigt lite om och som verkligen varit förbjudet område att beträda innan. 

Men något har ändrats och Cappe har tittat på mig och sagt "jag är redo". 
Men att ta emot ett budskap från sin egen häst, är inte det lättaste...

Så när jag var in på Urhästens sida och började läsa så kände jag att detta är rätt person. 
Skickade ett mejl till Lovisa och redan samma dag pratade hon och Cappe.
Här kommer Cappes berättelse:

*******************************************************************************
Session med Captain, ”Cappe” 12 november 2015 ~ Lovisa Ivarsson 

[Det första jag möts av är en domnande känsla högre upp på högra sidan av halsen. Jag känner lite med mina fingrar på mig själv och inser att smärtan är ytlig, där under finns ett blåmärke, och får till mig bilder av hur han har blivit träffad av någonting hårt. Han vart skärrad när det hände, som chockad, men nu är han lugnare. Därefter berättar han mer om sin karriär hos ridskolan och då förstår jag att det finns en lång historia med många tvister.] 

När jag stod på ridanläggningen var jag inte mig själv och det känns läskigt att tänka tillbaka, men jag tror också att jag behöver gå igenom minnena för att mogna och komma över det. Tiden går fort nuförtiden, att jag inte riktigt tar mig tid för att tänka på det som var. 

Om jag ser på mitt liv som en helhet var tiden hos ridskolan inte lång. Jag är glad för att jag fick erfara det, men också tacksam att någon såg mig genom fasaden. Det hände mer än ofta att jag vart missförstådd och då på många olika plan. [Får till mig att Cappe har väldigt mycket integritet. Att han inte låter sig kränkas, men har också mycket tålamod. Han fortsätter förmedla känslor som berättar att de flesta av ridskolehästarna är sådana till sättet.] 

Det är inte många hästar som vill erfara eller klarar av ansvaret som ridskolehästarna ges. Det är ett enormt ansvar att möta alla dessa människor som alla vill olika ting här i livet. En del människor tvingas hit, en del är frivilliga, men de flesta ser tydliga mål framför sig och är redo att plöja vägen för att nå till framstegen. Det krävs oerhört mycket styrka för att orka med och det kräver inre styrka och mentalitet för att våga bemöta alla människors olika behov av stöd och hjälp. Det är påfrestande att vara en del av den verksamhet som bedrivs. Det är inte bara att röra sig framåt och så är allt klart. Även om det var det mesta jag gjorde. Jag såg det som min uppgift att visa vägen när någon inte instämmer i det någon annan vill. Frågeställningar som ”Om jag inte vill, vad gör du då?”, menar jag. Som ridskolehäst har vi hästvänner pratat mycket om det här för att i vardagen orka bearbeta dagens många möten. Möten med arga, stressade, glada, ivriga, intresserade eller hungriga individer. Både hästar som människor. 

Jag har blivit tillrättavisad många gånger. Många gånger när någon inte ser, eftersom det har kunnat ge dåliga intryck, men jag var med när mina olika ryttare fick lära sig av varandra att jag inte har någon betydelse i beslut som ska tas. Det går emot mig, det är inte det jag vill lära ut om jag ska vara en lärare. Inte för att jag lät det påverka mina val, även om jag har det bättre i mitt nya hem där mina tankar gärna spelar in tillsammans med människorna som finns i min omgivning idag. 

[Cappe är väldigt säker i sin ståndpunkt när det kommer till det här. Han ser sig själv som en bra lärare, eftersom han är många kunskaper rikare tack vare tiden från på ridskolan. Han har kanske inte bidragit med väldigt mycket på det sättet som elever förväntat sig, men han förmedlar att han själv har varit bra på att förmedla det som han själv har tyckt varit viktigare att lära ut. 

Som att visa hänsyn och han understryker att det spelar ingen större roll vad vi sysslar med – hur vi förhåller oss till lärandet är det viktigaste. Han visar bilder att det inte går att klampa in i ens utrymme, sadla på och köra slut på energin, för att sedan tacka för sig, mellan varven gång på gång berätta hur fel någon gör. Det är inte givande, inte roligt, har inget viktigt syfte. 

Efter det här tackar Cappe för sig, han ber att vi ska säga hej då för den här gången, för det har tagit mycket energi för att berätta om det här. Men han kände ändå att han ville ta tillfället i akt att våga öppna sig och berätta. Han säger att det finns många fler saker att berätta, olika synvinklar och många känslor kring livet i överlag, men det får vi ta en annan gång ber han. 

Jag tackar jättemycket för att jag fått tagit del av det här. Jag famnar honom med en kram och kärlek. Tacksamhet, det är en ära att se en individ utvecklas som han har gjort under sessionen. Från sluten till öppen.]

********************************************************************************

Även om jag önskade få hela bilden på en gång så vet jag att det är på tok för mycket begärt.
Cappe är som en lök, man får skala av lager för lager och jag är så lycklig att det första hårda skalet nu är borta.

Känner ju till hans tid på ridskolan, men inte hur han upplevt den.
Så mycket av det han berättar stämmer så väl in.

Han försökte verkligen berätta och undervisa, men det är inte lätt att få sin röst hörd i den typen av omgivning.
Jag är så glad att han vill dela med sig nu, att vi tillsammans kan bearbeta det som varit och sedan lägga det bakom oss så vi kan få blomstra fullt ut i nuet!

Han kommer garanterat få prata med Lovisa fler gånger!

Att rida med halsring

Har sett en trend på slutet att det blivit mer och mer populärt igen att rida på halsring.
Ryttare inom olika discipliner provar, inte bara NH- och Westernmänniskor. Detta är något som verkligen gläder mig, att man vill uppnå en djupare relation med sin häst och verkligen utmana sina gränser. 

För är det något som ridningen i halsring verkligen visar så är det ens svagheter...
Det man annars kan korrigera med bett och tyglar blir väldigt tydligt när dessa försvinner.
Hur svänger och stannar du din häst egentligen?  

Tyvärr ser jag dock en sak i denna nya trend som gör mig lite besviken och det är att man försöker ersätta tyglarnas inverkan med den från halsringen istället.  Så istället för en mer renodlad ridning blir det ett väldigt dragande och micklande i halsringen istället för som innan i tyglarna.

Jag tycker att halsringens enda användning skall vara:

• Förfining/förtydligande av hjälperna endast när det behövs
• Stöd med takten vid ökad samling (för att slippa använda skänkel)
• Nödbroms om något "skiter sig"

Så halsringen skall hänga runt halsen på hästen och endast användas då den verkligen behövs.
Den skall inte bli ett nytt redskap för att svänga eller stanna, då har man missat poängen lite tycker jag.

Att rida bra på halsring kräver väldigt mycket av kommunikationen mellan häst och ryttare och man har helt plötsligt mycket mindre tillgång till sina "quick fixs" så som bett och tyglar t.ex.
Och man behöver ÖMSESIDIG tillit.

Det första man behöver lära sig är att rida sin häst enbart på vikt, säte, blick och andning.
Detta kan man göra på träns, det är bara att släppa tyglarna.
Tänk att tyglarna inte är där, vad kan du be din häst göra?
Vad är era mindre lätta saker?
Kan du starta, stanna, svänga, flytta framdel, flytta bakdel, rygga, mm?
Har ni kvar er gemensamma balans när du släpper tyglarna?

Jag ser slutmålet med ridningen på halsring som möjligheten att rida helt utan utrustning, som en kentaur, i fullt samförstånd.
Ni vet de där lägena när man till och med andas tillsammans.
Att kunna plocka bort all utrustning blir som ett tydligt bevis på att allt funkar. 

Att ta av tränset och sätta på en halsring istället kommer visa hur långt ni kommit mot det målet.
Och man får inte bli helt nedslagen om det inte funkar.
Då får man istället analysera och hitta vart man har utvecklingspotential och vart man kanske skall lägga sitt fokus under en period.

Så ni som vill prova rida på halsring, var inte rädda för att prova men snälla tro inte att det är en ersättning för bett och tyglar.
Då angriper ni det hela på fel sätt (enligt mig).
Om ni som läser här är intresserade kan jag göra ett mer utförligt inlägg med lite övningar man kan göra för att träna på just detta.

Slänger in lite bilder på mig, Nokke och Cappe som inspiration så länge.
Vad säger ni, törs ni prova!?

WE-tankar

En av ridskolorna i stan verkar ha planer på att köra igång med WE-träningar (Working Equitation)
och jag är så sugen att testa.
Tror båda jag och Cappe skulle tycka att det är jätte roligt.

Har sneglat på det ett tag och det känns som om jag kan behålla mitt AR-tänk i den grenen.
Så det vore ju riktigt roligt om det kom hit!
Bra hjärnträning för pojkarna och lite variation i den vardagliga träningen.

Tänk, jag kan till och med behålla den utrustning jag rider på idag och i de höga klasserna är det enhandsfattning på stång som gäller *blink*

Så fylld med inspiration fick pojkarna leka med lite saker igår, bl.a. pallen.
Cappe har ju träffat den förut och kunde stå på den med frambenen, bakbenen eller gå över.
Utmaningen blir att få upp alla fyra ben på den lilla pallen samtidigt.

Prickig fick träffa pallen för första gången vad jag vet.
Han var super duktig och stod snart på den med frambenen.
Däremot var bakbenen inte så sugna (lite läskigt där), men vi tar en sak i taget.

De fick även träna på att stanna med en bom under magen och Cappe fick gå lite sidledes över den.
Kommer nog fortsätta lite med detta ikväll och hoppas jag får återkoppling från ridskolan snart så jag vet hur det kommer bli.

Skulle va så spännande att prova!

Pedikyr och krig

Klicka på bilden för att läsa texten

Så har tiden kommit då hästarna har fått flytta in på nätterna.
Det betyder också att det är mycket lättare att utföra deras dagliga pedikyr.

Nu har jag startat krig mot den sista envisa röta!
En massa saker har inhandlats.

Röta är en nedbrytningsprocess, där ungefär hälften är svamp och hälften är bakterier. Svampen finns naturligt i hästens tarmflora, där lever den på socker och bidrar till den viktiga jäsningen i tarmen. När hästen får i sig mer kolhydrater (sockerarter) än den gör av med, då börjar svampmängden öka och följer med blodcirkulationen till andra delar i hästens kropp. Väl i hoven lever den på den mjuka vävnaden i strålen. Allteftersom svampen äter av strålens material så får bakterier grogrund i den döda vävnaden i strålen. Det är då den ruttna stanken och den möra konsistensen uppstår i strålen. Mängden svamp beror på foderintag, motion och blodcirkulation.

Jag har tagit tag i delarna med foder, tarmar och motion och tror det mesta är ytligt nu.
Men den jäkla rötan vill inte ge sig så nu har jag satt in det hårda artilleriet. 

Har införskaffat en hel drös med medel och tänkt angripa röta med allt *fniss*
Om jag byter ofta så hinner den inte bygga upp något försvar typ *blink*

Det jag använder finns på bilden ovan.
Just nu skrubbar jag fötterna varje kväll med Hibiscrub utblandat med vatten.
På morgonen går jag på med äppelcidervinäger, Trush E eller handsprit (varierar dem emellan) och i alla sprickor och hål stoppar jag ner Hoof-Stuff.
Främst är det Prickig som har lite problem med hovväggarna och bärränderna.

Ska bli jätte intressant att se om detta ger någon verkan.
Vem vinner kriget, ni får hålla tummarna att det blir jag!

Och från havet blåser en isande, gråkall vind

Vackra Cappe och Emma.
Han är så snygg i kroppen nu att jag tror jag smäller av!

Vi går in i en gråare period nu med rusk, regn och blöta.
Lätt att känna sig trött och sliten och inspirationslös.
Men jag tänker se till att försöka mota allt detta i tid.

Vi har hunnit klart med det mesta hemma inför vintern och jag ska försöka släppa stressen över att få saker gjorda och faktiskt känna att vi börjar bli klara med alla "måsten" nu.
Jag tittar på vår gård varje dag jag kommer hem och känner mig stolt.
Tänk vad fint vi fått och vad mycket vi gjort.
Det är så himla roligt och jag har redan stora planer inför nästa år! *fniss*

Visst har hösten bjudit på motgångar men vi har vår drömgård och det gäller att ha tålamod.
Vi har haft stora (läs: STORA) oberäknade utgifter under senaste månaderna med bilar och vitvaror som gått sönder men om man säger som så, det är inge fel med att äta soppa nu när det blivit höst *ler* 
Vi har hela livet på oss och vi ska ingenstans, så nu är vi stolta över allt vi gjort och hur fint vi fått och att vi lever vårt drömliv och nästa sommar ger oss nya möjligheter.

I söndags var det ett gäng här från en av ridskolorna i stan och jag och Cappe visade upp lite av vad vi sysslar med.
Roligt att nå ut till denna kategori av ryttare.
Dessutom fick de som ville provrida Cappe på slutet.

Min stjärna, vad han ställde upp.
Han tittade lite menande på mig ett par gånger men gjorde snällt det han skulle.
Han är så himla rolig, jag hade berättat för honom innan att de som ville skulle få rida om han tyckte det var okej.
Men att det bara skulle vara ett varv eller så.
Haha, han tog mig verkligen bokstavligt på orden.
Ett varv på volten travade han och sedan stopp.
"Så, klar, nästa"

Han gav mig en lite sur blick när de tydligen skulle rida mer än ett varv.
Lovar att vara tydligare med honom nästa gång.

Blev också väldigt stolt att han inte visade något av sitt "testa ryttaren" sätt.
Vilket han annars alltid gjort när någon ny har ridit.
Han har verkligen fått ett helt annat självförtroende och inställning till människor.
Han gillade att visa dem vad som är rätt och vara deras guide.
Man såg på en gång när han hade någon på ryggen som lyssnade på honom, då berättade han massor.
Så fränt!
Tror dock inte alla piloter hade möjlighet att hinna lyssna på allt, det är mycket nytt att bara sitta på en helt ny och väldigt känslig häst.

Sedan hade vi många intressanta hästdiskussioner om ditt och datt.
Väldigt trevligt, det gör vi gärna om!

Lördagen spenderade jag i Ånge och höll lektioner.
Jag fick även rida flertalet av hästarna som var med.
Mycket givande, både för mig men även för eleverna.
Och idag har jag sjuk träningsvärk i insida lår.
Jag kanske behöver lite fler hästar så jag kan bli mer vältränad *blink*
Tror ni man kan ha det som argument hemma?

Att ha "rättigheten"...

Nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet
Du är mitt allt på jorden
och min i evighet.

Tusen gånger har jag sett samma sak och tusen gånger har jag suckat djupt.
Att man påstår att något är rätt bara för att "eliten" gör det...
Och tävlar du inte själv på minst Grand Prix-nivå så har du inte rätt att uttala dig om vad som är rätt eller fel.
Jag vet att det håller på att ske en förändring i hästsynen och hur man ska rida, jag märker den dagligen, men när ska man släppa argumenten om att eliten vet bäst.

Vem är det som säger att det som ger högst poäng på en dressyrbana är det som är bäst för hästen?
Är man ens intresserad av vad som är bäst för hästen?
Och det är här jag tror att problemet ligger.

Att tävla och få höga poäng eller att rida för att gör sin häst till den bästa den kan bli, är och kommer nog alltid förbli 2 helt olika saker.
Så fort vi människor för in ett moment kring tävling och/eller pengar tappar vi all fattning om vad som är rätt och man tar genvägar för att uppnå sina mål.

Exakt, sina mål, ingen har frågat hästen om vad dennes mål är.
Hästen blir ett redskap för vår egen vinnings skull...

Kommer så väl ihåg när jag satt och drömde om en till häst.
Nokke började bli äldre och jag vill ha en till vän som skulle finns där den dagen det var dags för Nokke att gå vidare.
Jag drömde om PRE hingstar, Connemaror, Welsh cobar och hästar i färgerna Palomino och Cremello.
Hästar som jag kunde göra allt det häftiga på, hästar med de rätta förutsättningarna.

Men när dagen väl kom så valde jag återigen häst med hjärtat, en häst jag älskade och som jag ville ha en relation med.
En häst som jag bara inte kunde leva utan, en sann vän.
Till och med mina närmaste vänner kliade sig i huvudet och undrade om jag blivit tokig, men mitt hjärta hade gjort sitt val.

Kanske därför jag har så svårt att förstå att man bara har sin häst för att nå framgång.
Säger absolut inte att de som tävlar inte älskar sina hästar, men hur mycket av tävlandet är för egen vinning.
När man får ett bud på sin häst som man inte kan säga nej till...
Inte kan?
Varför då?
För att pengarna ger en möjlighet att utveckla sig själv och sin verksamhet, absolut, men då handlar det inte längre om relationen till hästen.

Ingen av mina hästar är till salu, inte ens för alla pengar i världen.
Precis som att jag inte skulle kunna sätta en prislapp på Tomas (om jag nu hade den "rättigheten").

Och det är väl där skon klämmer...
Att jag aldrig kommer förstå, hur man kan ha en annan typ av relation till sin häst än den jag har till mina.

Men en sak är i alla fall sann och det är att alla har rätt till en åsikt och alla kan ha kunskap, även om man inte valt att rida och tävla på Grand Prix-nivå!
Alla har något att lära och alla har något att lära ut.
Ödmjukhet tror jag visst ordet var...