Välkommen hem matte!

Efter att jag varit borta 3 dagar över midsommar fick jag ett rejält välkommande av mina pojkar när jag kom hem!
Tror de saknat matte lite! ;)

Sjuklingen...

Den gröna fläcken visar skadan som är ca 3x6mm

Lilla vännen har skadat hornhinnan, endast ett skrapsår så det kommer bli bra men han har rätt ont...

Kom till stallet igår kväll och Cappes vänster öga var helt igensvullet. Redan när han kom galopperandes till grinden visste jag att något var fel. Tänk att mina pojkar alltid talar om så tydligt när något inte är som det ska. Jag tvivlar inte en sekund att hästar är fantastiska varelser när det kommer till att kommunicera telepatiskt.

Jag lyckades pilla upp ögat lite och såg att det såg grumligt ut. Ringde genast veterinär som jag efter ett kort samtal med beslutade behövde komma ut. När det kommer till ögon vill man inte chansa. Även om det är söndag kväll och jour.

Jätte trevlig och duktig veterinär som kom. Lugn och ingav stort förtroende och Cappe litade verkligen på honom! Nu blir det liten hage, sova inne på nätterna och ögondroppar 3ggr/dag.
Tur jag har världens bästa Ninis som kan hjälpa mig på dagarna!!! <3

Nu är det bara att hoppas att det läker snabbt och bra. Redan imorse såg det mycket bättre ut!

3 tuber Fucithalmic och 500kr fattigare...

Passade även på att fråga veterinären vad han tyckte om Cappes vikt, har ju tyckt att han varit lite tjock och fått höra av flera att han är fet. Vill ju inte ha en fångponny...

Veterinären tittade, kände och klämde. Sedan log han och sa att Cappe var i perfekt hull och kondition. Lite sommarrund som de ska va på sommaren men inte tjock eller fet! Han hade väldigt fin muskelmassa och inget "farligt" fett på kroppen.
Han tyckte att Cappe var jätte fin och mycket fint musklad. "Det här är en riktigt fin häst!" sa han.
Skönt!!!

Men jag kommer ändå hålla koll på mr. matglad. För mer än så här får det INTE bli i mina ögon.

Smarta ponny...

Lämna inte en obevakad lucernsäck utanför ponnyns box, det finns en risk att den försvinner...



Åh, vad är det som står där helt ensam...???

Yes, fick den!
Nu ska jag bara ruska den lite...

Mission completed!
Mums, mums, mer lucernpellets åt ponnysarna!

Katt bland hermeliner

Som en katt blan hermeliner kände jag och Cappe oss som i tisdags. Han är verkligen ett lite udda inslag bland alla halvblod, liten och vit.

Här är en liten filmsnutt från lektionens sista minutrarna då vi travar av hästarna i låg form.
Cappe var så mjuk och fin och en dröm att rida. Han blir bara mer och mer fantastisk ju mer styrka han får.
Han är så underbar min lilla prins!

Varför ponny...???

Uppförsbacke!
Cappe fick mycket beröm av ridfröken för att han hade fått en sådan fin galopp i uppförsbacke!

Har fått frågan många gånger, varför i all världens dar köpte du en ponny?
Mitt svar har alltid varit att jag fann en vän, en tvillingsjäl och då spelar det ingen roll i vilket fack man kan stoppa honom. Insida är alltid viktigare är utsida. Vissa förstår, andra skakar på huvudet.

Att min lilla ankunge sedan skulle visa sig vara en svan, det var det nog bara jag som visste från början. För är det rätt, ja då blir man tillsammans det bästa man kan bli.

Dessutom har valet av just en ponny även visat sig ha mång andra fördela och bekräftat den tanke jag länge haft, att avel av för stora hästar inte kan vara bra i längden.
Det började med att jag för väldigt många år sedan läste "Dans med hästar" där Klaus Ferdinand Hempfling skriver om hästar förr och fördelen med att ha en mindre häst. Att våra hästar idag inte borde vara högre än 150cm. Detta kändes väldigt vettigt då jag läste det men jag hade själv inga belägg för det hela.

Under åren som gått har jag noterat flera små saker som idag gör mig rätt säker på att ur ett ridperspektiv så är det en fördel att ha en mindre häst. Tror att de har störst möjligheter att klara av ett bra arbete trots belastningen av en ryttare.

När Cappe flyttade hem till mig kunde han knappt galoppera och nu är det vår paradgren!

Faktorerna är många men en kort rygg t.ex. har lättare att bilda en båge mellan frambenen än en lång som hellre blir som en hängbro. Givetvis klara även denna rygg av att bli en bågen men det krävs mer arbete av hästen för att uppnå det.

En tyngdpunkt närmre marken ger också en bättre och naturligare balans, vilket måste bli en stor fördel när man får någon tungt på ryggen som dessutom har en egen balans som inte alltid sammanfaller med hästens i jämnvikt.

I det stora hela har en kompakt och kort kropp lättare att bära vikten av en ryttare utan att själv få belastningsproblem. Det blir lättare att få hästen att bära vikt på bakdelen.

Ponnyer verkar generellt också leva längre än storhästar. Detta måste ju också visa på något.
Antagligen så ligger det mindre avel och förädling bakom en ponny, den är ju faktiskt mer lik "den ursprungliga hästen" än dagens stora halvblod. (visst finns det även väldigt förädlade ponnyer men det är lättare att hitta en ponny mer lik "originalet" än en storhäst)

Jag ser också i hagen vad mycket lättare Cappe har det än övriga när det kommer till att röra sig. Oavsett underlag kan han fara runt i hagen och i perfekt balans göra halt eller vända. När jag rider honom känns han som ett terränggående fordon som det bara är att lämna stigen med när helst man vill. Detta för att han i sig själv har så mycket lättare att flytta vikten till bakdelen. Nokke kan också flytta vikten till sin bakdel, men han har det betydligt svårare, sitter sedan jag dessutom på hans rygg krävs det otroligt mycket av honom att komma dit och han orkar inte så länge i den maximala samling.

Innan jag köpte Cappe funderade jag mycket på vad jag ville ha för häst. Jag ville ha en vacker häst som drog blickar till sig, gärna cremello eller palomino till färgen, kanske även en bork. Jag var sugen på en PRE, Connemara eller Welsh Cob. Jag visste att om jag fick välja så ville jag ha en häst som av naturen hade lätt för samling. Men i slutändan hade inget av detta betydelse. Det är ju trots allt en livspartner jag vill ha och då är det individen som avgör.

Att jag sedan hade turen att inse att Cappe besitter många av dessa egenskaper känner jag mig lyckligt ödmjuk över.

Men även om jag i slutändan inte lägger störst vikt vid hästens fysiska egenskaper så tycker jag ändå att det är lite intressant att spekulera kring det jag skrev ovan och jag har lite fler argument till frågorna "varför ponny" när jag möter någon som inte förstår vad äkta kärlek är ;)

Tillbaka där det började

Bästaste Tomas var med hela kvällen och fotade!
Fler bilder kommer imorgon.

För snart 3 år sedan var det här jag första gången träffade den lilla vita hästen, den häst som jag efter bara några minuter visste var "min"! Sedan tog det lite över 1,5 år innan han blev min på riktigt och igår fick han åter följa med tillbaka till Kungsnäs på min ridlektion.

Åh vad roligt det var! Vi var som en liten katt bland hermeliner. Den lilla (numera) akademiska ponnyn bland alla stora halvblod.
Första 10min var Cappe lite spänd, han var tvungen att titta på alla hästar, blåsa upp sig och leka hingst samt komma på sin nya roll i detta sammanhang där han tidigare varit så många gånger men på ett helt annat sätt...

När väl poletten trillade ner blev han så fin! Oj vad han tyckte det var roligt att vara tillbaka "på besök" och få visa upp sig som pigg, stark och vacker. Han var så ambitiös att jag höll på att missa att han blev jätte trött av all galopp. Men efter 1min vila i galopparbetet var han redo att fortsätta jobba igen!

Vi red ruteress i skritt och trav, tränade övergångar galopp/skritt/galopp, enklabyten och byten över bom. Perfekta övningar för oss då galoppen har blivit vårt paradnummer!

Idag står en lång och skön promenad på schemat för Cappe, gissar på att han är rätt trött både i kropp och knopp.

Det slår mig alltid vad mycket denna lilla varelse lär mig. Han är så känslig och minsta lilla jag förändrar sinnesstämning så påverkas han och visar det väldigt tydligt. När jag blir stressad eller kommer upp i varv då blir han orolig och lite rastlös. Så fort jag varvar ner och blir lugn blir han likadan. Han speglar mig hela tiden och jag får ett tydligt kvitto på när jag är i "fel" sinnesstämning.

Nokke däremot är så trygg i sig själv att han väldigt ofta har överseende med mig när jag stressar upp. Han bara tittar på mig och suckar lite. Men Cappes reaktion kräver att jag ändrar mig och det är så nyttigt! Även om jag är väldigt lung och stabil av mig och väldigt sällan blir rädd eller obekväm så har jag lätt för att jäkta på och skynda mig, allra helst när jag har en tid att passa och då är det så bra att Cappe plockar ner mig på jorden igen, precis så som Tomas alltid brukar göra.

Som jag alltid brukar säga, mina hästar gör mig till den bästa jag kan vara, bara jag tar tiden att lyssna.

Hoppas på att kunna ta med Cappe på fler lektioner i höst för detta var så himla roligt!

Bete!

Sommar, bete och glada hästar!
Kungen i täten ;)

Joggingdjur

Nu har Cappe fått ett par joggingskor så han kan springa JÄTTE fort!
Han älskade dem men matte blev pank... *ler*

Prinsen och Prinsessan

Visst är de söta ihop, Prinsen och Prinsessan!